Efter bara någon i vårt nya hem blir plötsligt mycket sjuk. Som genom en fingerknäppning, fullständigt överrumplad. Jag placeras i soffan uppe på övervåningen. De trygga ljuden från min familj därnere i köket, jag vill ner dit, men jag hör dem allt vagare; de smälter samman med ljuden, rösterna, från min barndom där jag ligger och skakar i min klättrande feber och jag är tillbaka i den där trappan, på väg ner i källaren. Jag är i min sons ålder och har en brödkant sittandes på tvären i min strupe. min pappa, jag vet att han är därnere i källaren, jag är på väg till honom. Men trappan, den har ju inget slut och jag kan inte andas. Perspektivet ändras och jag ser mig själv nu: ser hur livet rinner ur den lilla kroppen, ser hur det lilla ansiktet, mitt ansikte, färgas blått. Jag springer och springer och springer nerför trappan som går i en oändlig spiral ner mot källaren.
Han får syn på mig och jag är så liten och så rädd. Skräcken i min pappas ögon när han tittar upp och får syn på mig, jag ser den nu genom mina feberångor. Ser den så tydligt. Han lyfter upp mig, lägger sina armar runt mig och trycker till.
Jag vaknar till, är åter i soffan på övervåningen. Min tröja är blöt av febersvett och jag skälver till av frossan; det är feberns toppar som jag trippar runt på och jag inser att en del av mig trivs i detta tillstånd; att bara ge sig hän och låta sig slås ut fullständigt och kompromisslöst. Jag huttrar till och faller på nytt, ner mot nya gångar och återvändsgränder.
