"Idag välkomnar vi en ny elev i klassen. Han heter Björn och vi hoppas ju att han ska trivas med oss här i klass 3A!" Läraren vände sig mot mig och efter att ha försökt fästa sin blick i min sa hon: "Kanske vill Björn berätta för oss här i klassen vem han är och varifrån han kommer?" En rispa i bänken, jag stirrade på den och lät mitt pekfinger glida upp och ner i den samtidigt som mina kinder dunkade av hetta. Jag var ställd. För vad vet man egentligen? Nog hade det varit förmätet av mig att i detta sammanhang ens försöka bryta ner komplexiteten i min person; att koka ner den till bara några sammanfattande rader. En sann bedrift, rent av en omöjlighet, skulle det vara, att lyckas fånga detta så svårfångade som är "jag".
Så jag sa inget. Visste ju inget. (Vet inget.) Men i denna stund förstod jag att jag nu skulle behöva formulera ett slags "jag", eller åtminstone någon form av identitet. För nu gick jag plötsligt i tredje klass, inte andra, och här förväntades man alltså vara något mer än bara ett barn utan riktning. Tredje klass var en slags bro mellan det bekymmerslösa, dekadenta lågstadiet till det hårdare, polariserade tillstånd som väntade i mellanstadiet, högstadiet och alla andra kommande stadier. Betyg skulle sättas, prov undertecknas av bedrövade föräldrar. Nu var det minsann slutlekt.
Detta var en första förnimmelse av riktigt mörker. Lukten av rädsla som sipprar genom nyponbuskar. Skammen likt mögelfläckar på den mjukaste frottè. Tredje klass.
Äntligen gav läraren upp och jag fortsatte att stirra på rispan och runt omkring mig spreds ett tillbakahållet fniss mellan bänkarna. Sensommarens sol trängde in genom fönstren och en av dess strålar landade på min nerböjda nacke. Klassrummet var varmt och kvalmigt. Läraren öppnade ett av fönstren och en lätt bris letade sig in och skingrade det värsta. Fnissen ebbade ut och ersattes av en liksom bedräglig tystnad. Jag tittade upp. Hon betraktade mig nu med sitt huvud lite lätt på sned. Hennes leende var svårtolkat, dualistiskt; varmt och på samma gång kyligt analyserande.
Så inledde hon den tredje klassens första lektion och jag fortsatte att fixera blicken på rispan i bänken. Det är nu allting börjar, tänkte jag. Sommaren, den riktiga, låg bakom mig nu och den skulle aldrig mer återvända.
