Min uppfinningsrikedom tycks vara obegränsad inom denna bransch och det händer ju att jag ibland leker med tanken att jag skulle kanalisera all denna tid och hängivelse som jag genom livet lagt på dessa fantasifoster och hur jag på så sätt erövrar världen. Men det är alltför nedslående att leka med denna tanke så jag söker istället vidare efter nya symptom: yrseln, de domnade benen, ryggen, öronen (har aldrig haft en sån där "vaxpropp", så vad berodde dessa hörselnedsättningar på?), det sviktande balanssinnet.(Doktorn sa något om kristallsjuka, men hans blick, när han betraktade min person, den sa såklart något annat. Oavsett vad så var balansen fullt återställd i samma ögonblick som jag lämnade hans rum.) Symptom, symptom, symptom.
Vårdcentralerna. Benen som överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna. Misstron. Sorgen. Aldrig mer.
Besöksrummet är svalt, luftigt. Och utsikten, som tycks inrymma hela huvudstaden, är enastående. Jag påtalar detta och han ler kort, instämmer förnöjt. Här finns både kylan - professionaliteten - och värmen; tycker mig ana en glimt i ögat, bakom korrektheten. Säkert bara några år äldre än mig, doktorn, men ändå en fadersgestalt. Känner mig så trygg där i det minimalistiskt inredda rummet. Beskriver mina symptom rakryggad och stolt, utan skam. Han lyssnar och nickar igenkännande, tycks mer och mer säker på sin sak. Så kommer den, likt en välsignelse: Diagnosen.
Hemifacial Spasm. Äntligen.
