Varje fredag på mitt postverk har jag och en av mina vapendragare något vi kallar "Jazzfredag". Upplägget är mycket enkelt. De tjugo minuter som vi står sida vid sida och arbetar ackompanjeras på fredagar av jazz som strömmar ut från min telefon. Både jag och han är besatta av musik och vi möts där, i vår kärlek till jazz; denna den största amerikanska konstformen. Vi förstår den och vi vet hur man lyssnar. Vi kastar oss mellan avant-garde jazz och bebop till free jazz och cool jazz. Det händer även att vi tillfälligt lämar jazzen och gör små utflykter till närliggande genrer såsom rootsreggae, dub och ska. Många av de andra, säkert de allra flesta, runtomkring delar inte vår förtjusning. Men det är i sin ordning: de respekterar det arbete vi utför och låter oss hållas. De vet att denna stund är mycket viktig - faktiskt är helt nödvändig - för oss.
Fredagar jazz, övriga dagar ingen jazz. Detta är sedan gammalt.
En fredagmorgon drabbas jag av en ingivelse. Jag tänker att det är dags att ta konceptet till nästa nivå, nu när vi etablerat oss så väl. Så jag packar ner en liten högtalare till telefonen. Vi är ju så värda detta, efter alla år av undermåligt ljudsystem. Ljudet kommer att fördjupas bara, vilket kommer göra alla inblandade tillfreds. Dessutom så äger vi faktiskt denna lilla stund och gör vad vi vill med den.
Min vapendragare väntar otålig och förväntansfull när jag kopplar in. Jazzfredagen inleds och ljudet är så fylligt, så djupt, men samtidigt litet och diskret. Coltrane bärs fram värdigare än någonsin av den lilla högtalaren och vi tittar på varandra i samförstånd: Detta är en makalös succé! Vi har tagit steget vidare och vem vet nu var det här kommer att sluta! Kan detta vara en väg ut, eller rent av en väg tillbaka till fornstora dagar då jag verkligen var en kraft att räkna med. Kommer brevbärarna åter att flockas kring mig?
Först säger han ingenting. Står bara där och stirrar på oss, liksom i förorättelse. Som att han kämpar med att formulera den avsky han känner inför det vi är och står för; vår längtan efter en ny slags innerligare gemenskap, bortom brev och paket och alla dessa tillintetgjorda drömmar.
Till slut får han ur sig något om hörlurar, att vi borde använda sådana istället.
Vi faller tillsammans, men jag landar längre ner. Famlar omkring därnere i mörkret. Ville ju resa mig, slogs ner.
Allt är raserat nu. Allt.
