Svårt.
Har just uppgraderat mig till Spotify Premium. Tidigare hade jag gratisvarianten - den med reklamavbrott, mindre urval och något sämre ljudkvalitet. Men nu har jag alltså den äkta varan. För 99 spänn i månaden har jag nu tillgång till - fanimej - all musik i världen! (kanske inte ALL musik, men mer än vad du någonsin behöver, oavsett hur snäv din smak är.) Dessutom är ljudet kalas. Och det bästa av allt: denna gigantiska mängd musik tar ingen som helst plats i anspråk, utan ryms smidigt i min laptop.
Men är detta verkligen det bästa av allt? Varför känner jag mig då - parallellt med min upprymdhet - dyster? Det är väl ändå musiken som är viktig? Inte formen den presenteras i. Är det inte fantastiskt att alla kan "äga" all musik?
Det som plågar mig är att exklusiviteten har gått förlorad.
Förr i tiden definierade jag hela min person utifrån musiken jag lyssnade på, skivorna jag ägde. Min klädstil och min attityd var ofta ett resultat av vilka skivor som snurrade hemma.
Sakta byggde jag min skivsamling. Jämte denna växte samtidigt min samling av kassettband. Allt mycket noggrant organiserat. Om runt omkring mig var kaos så hade jag i alla fall ordning på min skivsamling; vad den stod för och vem den gjorde mig till.
Å andra sidan så sålde jag hela min vinylskivsamling under de svåra åren på 90-talet..
