Paus från Kollektivet.
Jag och min fru bor i ett så kallat kollektiv. Detta; att en man och fru bor i ett kollektiv är en orimlighet, en motsägelse, borde inte vara möjligt för hjärnan att ens föreställa sig.
Frustrationen över vårt sätt att bo, vår tillvaro; hur vi delar vårt liv i närvaro av andra, gör mig så dyster och frustrerad. Det är faktiskt så frustrerande att det kryper i kroppen, ända in i benmärgen. Tillståndet är på god väg att lamslå mig fullständigt. Ett gift par skola ICKE behöfva lefva under dessa förhållanden!
Kollektiv kan på pappret tyckas vara en god idé. Men aldrig i verkligheten. Glöm inte det mina vänner.
