”DU GER INTE UPP NU, HÖR DU DET?” Min son sitter på cykeln bredvid min. Han tittar på mig uppfodrande, nästan argt. Men jag blir inte rädd, inte nu. Är alldeles för utmattad, den salta svetten förblindar mig och jag känner att jag kommer att kräkas om jag fortsätter trampa. Passets ledare på skärmen framför oss maler på, deras peppande australiensiska provocerar mig, hur de nästan skrattar fram sina befallningar. Nu vill de att vi ska cykla stående igen, och det är outhärdligt krävande, men jag har inget val; sonen är på mig som en hök.
”VI VÄXER AV DET HÄR PAPPA!!” Han är lika utpumpad som jag, men till skillnad från mig är han inte den som ger upp. Våra blickar möts. Hans är bestämd och målinriktad, min är grumlig och uppgiven.
För mig har kapitulation alltid varit något fint, en gåva jag ger mig själv. Det är så jag har tagit mig an uppgifter och projekt, genom att aldrig sikta på att gå i mål.
Min son skiljer sig från mig på den punkten. Att kasta in handduken bara för man egentligen inte orkar mer ligger inte för honom. Spinningpasset är trettio minuter långt, och då kör vi på i trettio minuter.
Minns när jag själv var elva år gammal, när mamma tvingade med mig ut i löpspåret. Inte skrek jag åt henne peppande, uppfordrande uppmaningar. Det enda jag kommer ihåg är att jag alltid valde den kortaste rundan, och att jag var mycket lyhörd inför min inre röst, den som oupphörligen vädjade till mig att ge upp.
Plötsligt är passet över. Men min resa har bara börjat: jag lärde mig något här ikväll.
Tack min son, för denna lektion.
