Han accepterar ej heller ett nej. Förstår inte varför jag fortfarande säger emot.
Det här passet är tydligen fyrtio minuter långt, tio minuter längre än det förra. Bildskärmen framför oss sätter igång, vi färdas på vägar som i Mario Kart och en mansröst blandar kommandon med peppande utläggningar om att detta är vad vi människor är skapta för; att pressa oss till det yttersta. Jag följer rösten och vägarna, går in i tillståndet. Sonen vid min sida; tillsammans tänjer vi på gränserna.
Vi trampar och trampar, står upp och trampar, sitter ner och trampar. Innan vi ens nått halvvägs känner jag att jag möjligen kommer att falla ifrån snart, att jag inte pallar mer. Men en snabb blick på sonen bredvid får mig att rycka upp mig, när våra ögon möts skingras all min orkeslöshet. "Den andra andningen", kallas det har jag för mig - måste vara den som träder in nu.
Jag hamnar i trans, mina ögon spärras upp, benen går i turbofart. Jag är fortfarande närvarande i rummet, mottaglig för ledarens kommandon och föreläsningar, men jag är också på väg nån annanstans, bortanför mig själv. Jag ser mig själv därifrån, den lilla existens som är jag här på jorden.
Inte så att jag ser mig själv på cykeln på ett spinningpass, jag är inte ens säker på att jag är på ett spinningpass längre. Jag flyger runt mellan mina jag, från ung till gammal, svag till stark och tillbaka igen. Plötsligt landar jag där jag befann mig för bara några dagar sedan, på en släktträff tillsammans med min syskon och min mamma. Här är jag lillebror, det är mitt jag på denna plats. Det var en fin helg, men samtidigt komplicerad, jag ser det från där jag befinner mig nu, att rollerna vi har i familjen är något som påverkar mig mer än jag förstått. Jag trampar på, svetten forsar, och jag tänker på det de sa till mig första kvällen, och som sen skulle prägla resten av helgen för mig, det där om att jag pratar för högt, att min röstvolym verkligen behöver sänkas.
Jag ser nu att jag tog illa vid mig av det, för ingen annan har någonsin klagat på hur jag talar. Där och då gick jag till lättsam motattack, höjde rentav volymen ytterligare. Men inombords var jag sårad, ju mer jag trampar desto tydligare kan jag se det. Att som lillebror bli tillsagd att dämpa sig, det rymmer ju så mycket, och jag behöver skaka av mig det, inte låta det påverka den jag är nu när jag äntligen funnit min röst.
Och det är det jag gör nu, inte skakar av mig det, men svettas ut skiten. Jag vrålar mot slutet av passet, skriker rakt ut, min son likaså, för det är dom vi är.
