Vi har delat upp oss för några dagar, familjen. Hunden och jag är på olika platser.
Tänker han på mig alls nu, undrar hur jag har det? Jag tänker på honom iallafall, på alla de känslor han rört upp inom mig sedan han kom till oss. På hatet som så lätt väcks till liv vid minsta skall, på föraktet som fyller mig när han helt respektlöst stjäl mat från vårt bord. Jag skriker saker åt honom, fasansfulla saker som jag inte visste att jag hade i mig.
När vi träffar andra människor, på middagar eller kanske på stranden, skäms jag över hans gränslösa, djuriska beteende, hur han kastar sig över dem utan att bry sig om samtycke. Han känner liksom inte av sammanhanget, många gånger är det ju inte alls läge för reservationslös glädje.
En middag nyligen, på ett bord vid grillen låg de råa köttbitarna i väntan på den rätta glöden. Jag stod och samtalade med värden, såg inte hur hunden smög fram och började slafsa i sig av köttet. Vi vände oss mot honom, scenen var svår att ta in. Jag stod som förlamad av äckel och skam, fullständigt oförmögen att agera. Värden och en av gästerna var desto mer handlingskraftiga, de skrek och viftade bort djuret. ”Fräscht” sa värden tyst för sig själv efteråt och skakade lätt på huvudet. Jag skämdes då, sade inte ett ord till hundens försvar.
Jag fanns inte där för honom, snarare sällade jag mig till hans belackare, till de som ännu en gång fick bekräftelse på att bara dårar skaffar hund. Jag stod inte upp för hans självklara rätt att vara en del av festen som pågick, att också han kan få falla för frestelsen att ta för sig. Det som låg där på bordet är ju det godaste han vet. Och vem är jag att döma förresten? Har själv betett mig grisigt så många gånger genom livet och låtit begäret styra mina handlingar. Och jag ska ändå föreställa en människa, han är ett djur.
Jag föddes som människa för länge sedan, han som hund för inte alls länge sedan. Vi lär oss, vi undervisar varandra, vi tar oss fram. Tillsammans.
Förlåt mig Leo. Igen. Inte för att jag tror att du är sur på mig, för du är lever inte så; du dömer inte någon, din kärlek är förbehållslös. Du ältar inte gammalt skit, du vet att livet är för kort för sånt.
Hatet, föraktet, har inte med dig att göra. Du är sann, jag är något annat.
