Var på scenkonstmuseet häromdagen, tillsammans med två av mina barn. Vi tillbringade nästan fyra timmar därinne, det var som att tiden löstes upp. Flera våningar med olika rum, alla fascinerande och utmanade. Museet var näst intill tomt på besökare, märkligt. Vi ägde stället, rummen var våra, tiden likaså.
Rum med scenkläder som man fick prova, smink framför speglar i loger, dofterna slog emot mig, slängde mig tillbaka till den där logen på en teater i Malmö. Det var ett annat liv, jag var yrvaken då, som att jag sovit fram tills dess, och nu hade jag blivit väckt och plötsligt befann jag mig i mitt rätta element; det var ju hit jag var kallad, till sminket, scenkläderna och den väntande scenen - skrämmande och så inbjudande - därbakom skynkena.
Doften bar på själva essensen av den tiden, den där lilla, lilla tiden i det korta liv som är mitt här på jorden. En loge på Victoriateatern i Malmö, doftminnet hade slängt mig tillbaka dit, eller var det verkligen så? Som att den där första logen skulle symbolisera något, ens för mig? Mitt liv är ingen film, med scener och vändpunkter, ingen episk roman om en pojke som blev en man och som idag blickar tillbaka på sitt liv.
Inte var det så att jag kastades tillbaka i tiden. Det hände inte. Doften på scenkonstmuseet påminde mig om en tid för länge sedan, ett minne väcktes till, mer än så var det inte. Dessutom är minnesbilden ofullständig, en vag känsla bara.
Jag slog mig ner vid ett av sminkborden, barnen hade fullt upp med att vara i nuet, provade klänningar och hattar. Satt där och insöp dofterna och försökte envist att försätta mig i ett tillstånd, ville så förtvivlat gärna skapa en länk mellan nu och då. Men det enda jag såg framför mig var mitt eget åldrade ansikte i spegeln.
