Mannen som håller fast mig den där sena natten på konsthögskolefesten är galen av vrede, de rödsprängda ögonen lyser i mörkret, som på en schakal eller kanske en hyena. Andedräkten är djävulens; frän och distinkt, samtidigt flytande, obestämd. Han morrar fram sitt budskap in i mitt öra när vi dansar den där valsen med varandra, den som ibland uppstår när två män bråkar och grabbar tag i varandra. Som vanligt är det inte jag som leder dansen, det är han.
"Du ska ge fan i min tjej. Hör du det din jävel?"
Han är skådespelare, jag med. Vi spelar i samma tv-såpa, billigt skräp på TV4. På måndagen ses vi igen i sminket. "Förlåt mig för i lördags, jag såg rött alltså", säger han.
Sammandrabbningen där på lördagsnatten och nu detta, hur vi möts och försonas, en del av mig vill ha det just så. Det får mig att känna mig som en variant av man som jag vill testa på att vara. Den där toxiska maskuliniteten, eller vad det nu kallas, vill in i den gemenskapen. Förvisso hade jag varit helt passiv i striden, men ändå; här står vi ju nu, två män som hamnat i konflikt över en kvinna, ett tidlöst tema. Dessutom är vi skådespelare, vi ska vara nerviga och lättantändliga.
"Det är lugnt", svarar jag. "Vem har inte tappat konceptet när man är kär?" Han flinar och blinkar med ena ögat mot mig. "Jag bjuder på ett glas på fredag"
En annan del av mig vill inte ha det så här. Den delen låg i fosterställning i sängen hela söndagen, oförmögen att ens ta mig till toaletten. Med blöja låg jag där, hopkrupen med tumme i mun, tröstlös. Dagen blev till kväll, blev till natt, jag skrek och grät mig till sömns, äntligen drev jag iväg, bort från de där lysande röda ögonen.
