Jag betvingar föraktet som alltid tycks välla upp inom mig inför denna typ av aktiva människor - tror de att de bättre än andra bara för att de inte ligger hemma och sover? Men vem är jag att missakta någon för detta, jag är ju själv här nu. Tillsammans med min dotter är jag en av dessa som sökt oss hit denna helgmorgon.
Och egentligen är det väl inte ett förakt som jag behöver kuva, utan hellre min egen rädsla. Jag är rädd för sporthallar. Jag minns ingen framgång härifrån, ingen progress. Endast den där dova men täta stanken av svett från grå plastmadrass dröjer sig kvar, tillsammans med en olust så stark att den kommit att definiera en alldeles för stor del av min person.
Sporthallen är ett koncentrat, en outspädd institution över det jag förundrats över så länge jag kan minnas: detta att vi måsta tävla mot varandra hela tiden, att vissa måste vara förlorare för att andra ska få vara vinnare. Sprid ut er människor, sluta upp med att samlas under dessa förhållanden,
Alla upplever inte sporthallen så, för många är den bara en plats för idrott och lek, rent av förströelse. Och möjligen är jag något hård i mitt fördömande, med tanke på att alla sammanhang utanför mitt eget hem är svårhanterliga: sporthallen är bara ett av så många.
Men den är särskilt obehaglig, faktiskt till och med värre än sin släkting badhuset. I badhuset är det ju faktiskt mest bara duscharna som väcker obehag, hur de får det att kännas som att man själv bara är en liten del av en enda stor gubbkropp.
Sporthallar har skapats av människan, de kommer inte alltid finnas. De finns här nu, de äldsta har väl några tusen år på nacken, vad vet jag, och härinne samlas vi lite då och då, vissa i grupp och andra i mer individuell sportutövning. Ingen av oss, vare sig innanför eller utanför sporthallen, förstår var vi befinner oss. Vi är människor bara, på genomfart, och vissa av oss känner ett behov av ta sig hit på lördagsmorgonen. En del av oss leder och gormar åt gruppen, de flesta ingår i den.
Folk samlas här i sporthallen för att utöva sport och träning, de flesta på frivillig basis, andra dittvingade av sina föräldrar. I mitt och min dotters fall vet jag inte riktigt vad det handlar om. Hon ville börja träna karate, vi anmälde henne och i upplägget ingick att en förälder också skulle vara med, och det fick bli jag, självklart jag - varför inte utmana sig själv ibland, medan man fortfarande är i livet?
På papperet låter det ju fullständigt vidrigt: byta om till träningskläder och lära sig en ny sport. Springa runt och försöka ge sken av att vara läraktig, allt för att vinna ledarens gillande. Samtidigt är inte min upplevelse, min olust, central här. Min dotter vill gå på karate, föräldern är aktivt med, punkt.
Och jag är så glad att jag gav sporthallen en andra, sista chans. Platsen må fortfarande vara obehaglig, men detta lilla rum i dess källare är det inte. Härinne lär vi oss karate, min dotter och jag, men framförallt lär vi oss vänlighet; ett förhållningssätt jag inte tidigare stött på i sammanhang som dessa. De tre männen som leder oss, som introducerar oss för karate, vill oss inget ont. Ingen är den andre lik; en är kort och satt, den andre lång och gänglig, den tredje är åt det mer muskulösa hållet. I min egen ålder, men ändå upplever jag dem som fadersgestalter alla tre. Aldrig kritiska, bara lågmält bekräftande. Det viktigaste är att vi samlas, inte några eventuella framsteg och resultat.
Och vi vuxna behöver inte göra alla övningarna om vi känner att vi inte klarar dem. Vi vill ju inte att ni ska gå sönder, säger de.
Vi är tillsammans härnere varje lördagsmorgon, och det är så förunderligt hur snabbt denna timme passerar.
