"Gubbvakna" kallas det visst, att vakna så tidigt att det varken är natt eller morgon, och det drabbar oss äldre lite då och då. Mig senast imorse. Det är en speciell plats ändå, denna lilla lucka i tillvaron. Att ligga vaken när resten av huset sover kan vara en hisnande upplevelse, lite som fritt fall.
I den där kilen mellan sömn och vakenhet då det blurriga, det där oformliga som ständigt rör sig därunder, antar skarpa konturer, blir till en distinkt insikt.
Att jag egentligen är substanslös, bara en tillfällig ande på jordens yta, på genomfart utan en egen plats i världen. Det är i sanning rafflande att skåda sin spegelbild i detta ögonblick av klarhet, att se rätt igenom den. Ansiktet där i badrumsspegeln är genomskinligt.
Jag lägger mig igen, försöker somna om, lyckas faktiskt. Drömmer om den där hängbron i min tidiga barndom. Min minnesbild av den är mycket dramatisk, ett litet barns upplevelse, och i drömmen är den än mer förvriden. Bron svajar och kränger från sida till sida, forsen därunder är aggressiv, livsfarlig, att falla ner i den betyder slutet. Ändå måste jag över den förbannade bron, det finns inget alternativ.
Är tiden är vattnet? Livet bron? Vilka bedrövliga metaforer, jag slår upp ögonen, skakar av mig drömmen och det genomskinliga ansiktet i spegeln.
Klockan är halv sju, ny dag!
