Skallen försvann, tog vi hunden ur honom? Är det därför han bara stilla betraktar oss nu, när vi samlas till middag? Som för att säga: är ni nöjda nu? Jag föddes till hund, och jag har varit hund längre än vad ni någonsin kan förstå, det var inget jag själv valde. Vi skäller för att uttrycka oss precis som ni gör, med era ord. Ord som ni får använda precis som ni vill tydligen; ni både viskar och väser, gormar och gastar, aldrig håller ni käft. Men minsta lilla pip från mig och ni bryter ihop.
Hans tystnad är välkommen, men också besvärande. Jag blir sorgsen när han stum blickar ut över ängen och skogen bakom huset, förut skällde han alltid då, som att han ropade efter någon därute.
Säkert är det bara jag som läser in saker i hans beteende, projicerar en massa skit på honom på ett sätt som inte är alls rimligt. Som att han skulle bära all världens sorg och smärta i sitt bröst, all klokskap och livsvisdom i sina sorgsna ögon, som att han skulle vara mitt mörkers spegelbild, ett tyngt samvete, mitt eget.
Han läser mig, vet att jag tänker i dessa banor, och därför är han avvaktande gentemot mig. Jag märker det så tydligt när jag kommer hem, att visst blir han glad, men inte på samma förbehållslösa vis som med de andra familjemedlemmarna, utan reserverat och nedtonat.
Eller är han långsint? Jag var obehagligt aggressiv mot honom när han skällde förr i tiden, skrek saker åt honom som ingen hund ska behöva höra. Jag var en idiot då, självupptagen och ilsken, och jag har bett om ursäkt för det så många gånger nu, hållit honom intill mig och viskat i hans öra hur ledsen jag är för alla hårda ord och blickar. Han vet att jag rids av en skuld, men ändå tycks han inte vilja låta mig betala av den. På ett sätt får det honom att växa i mina ögon, denna oförsonlighet, eftersom det innebär att han ställer krav på mig, men samtidigt är det naturligtvis också kämpigt för mig, att han inte kan släppa det där och ge mig en ny chans.
Är han min pappa, återuppstånden som labradoodle? Han kunde också vara orubbligt långsint när han utsatts för en oförrätt. Nej självklart inte, hur kan jag ens tänka så? Eller så är han det, i meningen att denna hund rymmer alla och allt, hela mitt liv finns där bakom de där ögonen som tycks genomskåda hela mitt väsen. Jag kan inte gömma mig för honom; han ignorerar alla mina fasader, alla de roller jag spelar.
Han kom till oss i våras, bara ett par månader gammal. Men innan dess, före hans ankomst till denna värld, denna tid - var befann han sig då? Jag undrar, eftersom jag är övertygad om att han fanns långt innan dess, hans hundsjäl stammar från vargen och nu lever han hos oss i labradoodlens skepnad: en oemotståndligt gullig och lurvig liten sak. Nu ska han leva här tillsammans med den här gruppen människor i denna familjebildning i detta radhus söder om stan. Hans uppdrag är att undervisa oss om livet, om det enkla som också är det svåra: om det enda som egentligen betyder något för oss levande, nämligen att vara tillsammans. Våra liv är så korta, inte som hans, vi måste förstå detta.
Skallen har lagt sig, och i hans stilla uppenbarelse finner vi svaren.
