Jag är djupt förankrad i nuet, i det som sker just precis nu. Tillkommande tider, de som ligger längre fram än de närmaste dagarna, törs jag inte tänka på. Vem vet vad de rymmer. Jag läser min almanacka, noterar vad som ligger framför mig, men bara de närmast kommande dagarna.
På telefonen finns en annan almanacka, en oändlig. Jag bläddrar på den, åren susar förbi under tummen, och plötsligt är jag framme vid 2087. Julen ligger perfekt det här året, julafton är på en onsdag. Det blir en lång sammanhållande julhelg detta år, 2087.
Men då är inte jag med längre. Jag är sedan länge borta. Datumen bara fortsätter i den där förbannade almanackan, och allt levande faller ifrån, försvinner bort nånstans, jag förstår inte var.
Nuet är nu, men det är också då. De där sommarkvällarna i barndomen när tid inte existerade. Vi var tillsammans då, precis som nu. Gungorna alldeles invid huset där vi bodde, alla var där de där ljusa sommarkvällarna alldeles i början av denna tid som är min. Vi kastade oss ut från dem, flög iväg. Som jag kommer ihåg det så flög jag all världens väg när jag lämnade gungan, svävade över häckar och staket, tak och träd. Och sen landade jag alltid lika mjukt, det var så besynnerligt.
Alla var där. Alla är här.
Lyckan som jag minns är lika tydlig idag som då; tidsrymden är densamma. Mitt liv fortsatte, jag samlade på mig mörker och ljus, och allt bär jag med mig.
Nu, inte sen.
