Fångad

Blev instängd på en innergård härom dagen. Det är en klassiker för brevbärare, detta att inte komma ut igen när man varit över till gårdshuset med post. Det händer mig väldigt sällan numera, eftersom jag känner till de innergårdar där man kan gå i den fällan. Men jag var stressad, disträ, den här dagen. 

Jag ryckte och slet i dörren, och all min yrkesmässiga pondus lämnade mig omedelbart när jag insåg att det var lönlöst. Min kostym slets av mig, och jag förvandlades till ett infångat djur, vilt och jagat. 

Jag klättrade uppför en lodrät mur, mina händer var inte längre en människas, de var tassar med klor som borrade sig in och tog mig uppåt. Snart var jag över på en annan innergård. Jag rumlade runt där, sörplade i mig vätska från en regnpöl och kände hur jag fylldes med kraft. Jag var ursinnig, panikslagen, men samtidigt mer fokuserad än någonsin. Det enda jag var nu var en instinkt: att ta mig ur fångenskapen. 

Jag klättrade uppför fler murar, studsade över innergårdar, men ingenstans kunde jag hitta en väg ut. Aldrig skulle jag ta mig tillbaka ut på gatan och min väntande brevbärarcykel.

Plötsligt fick jag syn på någon genom ett fönster på bottenplan, en människa. Det var en kvinna som satt framför en datorskärm. Jag ställde mig bakom henne, och min spegelbild slog emot mig från fönstret: jag var en best, naken och hårig, med uppspärrade ögon. Inte ett spår kunde skönjas av den brevbärare jag en gång varit, eller ens av en människa. 

Jag rafsade lätt på fönstret och hon vände sig om och fick syn på mig. Hennes blick var fylld av förskräckelse, men också fascination och medömkan: Vem är denna varelse? Och hur kan jag hjälpa honom?

Jag viftade med armarna och grymtade. Hon förstod snart min belägenhet, att jag var instängd på innergården, att jag behövde släppas fri för att bli människa igen. Hon sken upp och lämnade sin skärm för att komma till undsättning. 

Jag var fortfarande ett djur när jag släpptes ut, men snart var jag brevbärare igen. Och ännu senare, när all post var utdelad och jag satt på min cykel på väg hem, blev jag också människa.

Kakan och Molly

Kakan och Molly heter de, min sons hamstrar. De bor i varsin bur bredvid varandra i hans rum. De beter sig väl som förväntat av hamstrar tänker jag, samlar mat i kinderna, gräver ner sig, bygger förråd och springer i ekorrhjul. 

Men de är inte bara två hamstrar, de är även två karaktärer. Kakan, den rastlösa, spinkiga, som fladdrar runt. Molly, den sävliga, lite rundnätta, som tycks bära på ett inre lugn. Båda är de personligheter, inte bara vilka hamstrar som helst. De är en självklar del av familjen, Kakan och Molly.

Det kan göra mig förvirrad, liksom känslomässigt desorienterad, att jag har denna förbindelse till dessa två gnagare. Tänker på den där råttan som låg död på trottoaren på vägen till barnens skola. I flera dagar låg den där till allmän beskådan, blodig och trasig med blottade tänder. Vi som passerade, inte kände vi sorg över ett förlorat liv, inte förfasades vi över att den bara låg där, dag efter dag. Det var bara en namnlös råtta, ett skadedjur som säkert förtjänat sitt öde. 

För en tid sedan började Kakan bete sig avvikande. Plötsligt vill hon bara sova, dag som natt. Först tyckte vi det var mysigt att titta på henne när hon låg hopkrupen som en liten hårig boll, eftersom hon plötsligt sov helt synligt. Men snart började en oro sprida sig i familjen. Varför är hon så trött? 

"Förut hörde jag alltid Kakan hålla på i sin bur när jag skulle sova" , viskar sonen när vi ligger i mörkret i hans rum. "Det gör jag inte längre." Vi lyssnar till tystnaden från Kakans bur och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Endast små krafsande ljud hörs från Mollys bur. "Kanske börjar hon bli gammal?", viskar jag sedan, lite trevande.

Hon som alltid varit så fylld av liv, ligger hon nu ensam i sin bur och väntar på döden? Hur gammal är egentligen Kakan? Hur länge lever en hamster? Jag räknar och insikten slår hårt mot mig, sprider en iskyla genom kroppen. Tystnaden från buren är outhärdlig.

Jag inser att jag inte står ut med tanken på hamstrarnas åldrande, på att de kommer tas ifrån oss. Min familj måste bestå, alltid. Fast tiden är orubblig och objektiv, den tickar på utan att ta hänsyn till familjebildningar. 

Dagar går och Kakan bara sover och sover. Jag börjar så sakteliga förlika mig med tanken på att familjen snart kommer ha sex medlemmar, inte sju.

Men så en dag hör vi bekanta ljud från hennes bur, Kakan är tillbaka! Hon klänger på gallret, vill ut. Sonen plockar upp henne, låter henne springa runt i rummet. 

Det var bara en tillfällig svacka, ett falskt alarm. En påminnelse om det lika obegripliga som naturliga.

Nu är allting konstant igen.

Roskilde 1993, söndagen

Roskildefestivalen 1993, söndagen. Vi vandrar runt bland det som varit fest de senaste fyra dagarna. Marken är lerig och full av rester från livet som levts här; burkar och flaskor, fimpar och halvätna hamburgare, spyor och piss. Under hela festivalen har vi hängt runt, han och jag. Ibland har vi skilts åt, gått på olika konserter, umgåtts med andra, men genom dagarna har vi ändå varit varandras följeslagare.

Festen var intensiv, gränslös, och jag hade varit en del av den, förbehållslöst. Girigt hade jag svullat i mig av allt som erbjöds mig. Några dagar var det brännande hett, andra regnade det, men jag brydde mig inte, jag svävade runt bara; tidlös utan bakrund eller framtid. Jag hamnade i tält, en del stora som villor, andra betydligt mindre, och jag drack och ältade. Ibland formade jag endast ljud. Jointar, bongar; röken var ogenomtränglig i tälten. Jag vaknade sen, någon gång i ett tält, en annan mellan två bajamajor. En morgon vaknade jag strax under kanten på en av de stora scenerna. Vet att jag hade varit på konsert med The Spiritualized kvällen innan, och att jag plötsligt drabbats av ett alldeles oemotståndligt begär efter en stunds sömn, måste varit därför jag vaknade där, under en scen som sedan många timmar tystnat.

Vilken fest det måste ha varit.

Jag åt french hotdog med vitlökssås när jag var hungrig. Någon gång testade jag en av duscharna på området, stod naken tillsammans med andra festmänniskor. Leran sköljdes av mig och bildade bruna pölar med vatten vid mina fötter. Dagar gick, eller följde, och vi upplevde dem tillsammans, jag och min vän. 

Nu är vi här. Det är över. Och vi som inte varit tysta en sekund, nu är vi helt tomma. Vi går sida vid sida, bort från festivalen. Vi känner varandra väl, men den är ändå besvärande, tystnaden. 

   Baksmällan efter fyra dagars oavbrutna fest är skoningslös. Livsbejakande dagar, sinnesvidgande och själsöppnande, som fyllt oss med liv; ändå är det som att vi inte lever alls nu. Inget finns att uttrycka längre. 

Det är varken brännhett eller regnigt när vi lämnar området för att ta oss hem till verkligheten. Vädret är ingenting, mulet och milt.

Har fortfarande inte riktigt kommit över den där söndagen för snart trettio år sedan. Tänker fortfarande på den ibland. Som nu, därav dessa rader.