Livet på landet

Korna kommer till oss varje kväll här på landet. I början var de avvaktande, nyfikna på håll, men nu, när vi varit här en tid, är de framme och hälsar och låter sig bli klappade. De är tunga och sävliga, och jag är väldigt svag för det tysta men samtidigt mullrande ljudet när de andas ut genom näsborrarna. 

De betar här utanför vårt hus, flocken med kalvar anförda av gammeltjuren, den långsammaste av de alla, med gulnat krulligt hår på hjässan. Han går in ibland och styr, har jag märkt, när de unga behöver det. Då markerar han lätt genom att vanka fram och ställa sig vid dem.

   Som häromkvällen när några ur gänget frigjorde sig och närmade sig badhanddukarna som vi hängt upp på stängslet. Först nosade de och slickade lite, men när de började riva ner handdukarna, då såg sig gamlingen nödgad att gå in och markera. Lågaffektiv och pedagogisk, lite som jag själv i mitt samspel med mina barn.

Förra sommaren när jag stod bakom huset i skymningen och duschade av mig med slangen efter en löprunda kände jag mig plötsligt iakttagen. Jag vände mig om, och där stod de på rad, kossorna, och betraktade stillsamt min nakna kropp. Min första ingivelse var att vända slangen med kallvatten mot dem, att sjasa iväg dem, men istället valde jag att vila i situationen. De var ju så bedårande med sina huvuden tätt mot varandra, säkert femton kossor i ett rakt led utmed stängslet. Gammeltjuren var inte med, kanske låg han och vilade, det var bara jag och kalvarna i kvällningen. Jag stod länge inför dem, alldeles stilla.

   Det var speciellt att ha så många ögon riktade mot min nakenhet, men jag kände mig inte blottad, så som jag kan göra utan kläder inför människor, utan snarare upplyft, bekräftad. Det var en fin stund.

Dagen efter var de tillbaka och allt var som vanligt igen. De var så finkänsliga.

I år är det en ny flock, bara den gamle är kvar från förra sommaren. Köttkor tydligen.

Märkligt.

Tredje klass

Min skolgång tog sin egentliga början först i tredje klass. Jag var nyinflyttad i staden och ny i klassen. Skolan var av en helt en typ än det röda trähus vid ängen som jag lämnat: detta var en fästning byggd i sten med galler för fönstren, och skolgården var inramad av en stenmur. Under sommaren hade jag försökt bekanta mig med kolossen, liksom närmat mig den försiktigt, men mina besök på den sommarlovstomma skolgården lämnade mig endast fylld av en olust jag aldrig tidigare erfarit. Denna gula best, med siffrorna 1915 i svart stål inpräntade i mitten, det var som att den spände ögonen i mig och hånlog, att den redan innan jag ens börjat hade sin bestämda åsikt om mig. 

   Genom ett fönster allra längst ner vid marken kunde jag titta in, ner i källarens slöjdsal. Bastanta bord, maskiner och allehanda verktyg skymtades i dunklet. 

   Vad förväntades av mig därnere? 

   Den där sågmaskinen, vad hade jag med den att göra?

  

Tredje klass liknade inte alls mina tidigare erfarenheter av skola. Nu hårdnade kraven på kunskapsinhämtning, och dessutom skulle den bedömas enligt femgradig skala. De två föregående årskurserna, nog hade de varit svårhanterliga, att vara hemifrån var svårt, men detta var något helt annat. 

   Grupperingarna på skolgården, motsättningarna dem emellan, och lektionerna; allting rasade fram.  

   Papper med frågor delades ut, men jag hade inga svar att ge.              

   

Ett av dessa papper fick man ta med hem och visa för föräldrarna och deras underskrifter skulle bevisa att så hade skett. Det var ett engelskaprov, och mitt resultat var knappt mätbart. Pappret var en enda hopplös röra av förtvivlan; svaren gick inte att tyda, rödpennan var skoningslös. 

   Jag kämpade med namnteckningarna, först med blyerts som jag suddade, sedan med bläck, och det såg så illa ut att jag hastigt knycklade ihop pappret och hivade in det under sängen.

   Där låg det sedan. Nya skoldagar kom och gick, nya uppgifter, ytterligare krav på lärande, samtidigt som jag tampades med att försöka samla tankarna kring mitt monumentala nederlag.

    

Ibland la jag mig på golvet och tittade på det hopknycklade pappret under sängen. Låg där och glodde i timmar, kunde inte slita blicken från det. 

 

Tredje klass. Detta bådade inte gott. Jag som hela tiden var upptagen av mitt eget mående, och inte alls hade tid med något annat. Hur skulle skolans krav någonsin kunna tillmötesgås när jag inte förstod vem jag var och var jag hade hamnat? 

   

En dag var det borta. Men jag låg kvar ändå och stirrade in i mörkret under sängen. Vart skulle det här bära av?

Upptakt

I första klass togs ett skolfoto och på morgonen inför fotograferingen berättade fröken att det skulle komma en fotograf någon gång under dagen, hon visste inte när, och att det var mycket viktigt att man inte blundade då.

Jag letar upp det gamla skolfotot och där sitter jag på en stol med uppspärrad blick. Jag ler för mig själv när jag betraktar pojken i den blå plyschtröjan och träskor som inte når ner till golvet, och skakar lätt på huvudet.

   Fotografen kom på eftermiddagen, just innan skoldagen var slut, och jag minns hur ansträngande det hade varit att hela dagen, genom lektioner och raster, sitta och gå med uppspärrade ögon eftersom man närsomhelst kunde bli fotograferad.

Detta var en första antydan om vilken slags elev jag skulle komma att bli under mina år i grundskolan, hur jag fungerade i denna miljö.

   Platsen var aldrig för mig.

   Jag var varken en mönsterelev, flitig och skötsam, eller en rebell, uppnosig och ifrågasättande - jag var något annat.

   

Jag var den jag är.