Påminnelsen

Min vänstra framtand är öm, har så varit sedan 1996, och jag ser på obehaget som en påminnelse om att inte upprepa ett misstag. För det var ju så dumt.

Hade varit ute den kvällen. Dragit runt på barer kanske, eller var det i nån lägenhet. Jag var drucken tror jag, eller så var jag bara lite småtrött. Svårt att säga; det ena gödde väl det andra.

Hursomhelst. Mörkret hade lagt sig över stan när jag cyklade genom den, på väg hem. Cykeln var en sådan där militärvariant av märket Kronan. Den var så stor och tung, det var nästan som att galoppera fram på en hästrygg. Den var inte min naturligtvis, lika lite som lägenheten jag var på väg till. Eller ölen jag druckit, inte ens dom hade jag ägt. Ingenting var mitt på den tiden, jag var helt utlämnad åt min omgivnings ömkan och allmosor. Det var så det fick vara, det var inte möjligt att ha det på något annat vis. För jag saknade något som alla andra tycktes besitta, någonting som jag själv inte kunde formulera utan endast förnimma vagt; någonting fundamentalt.
   Jag susade fram och den eventuella berusningen skalades av mig, lager för lager, och snart var jag bara en tung kropp på en ännu tyngre cykel. Och jag tänkte på det då, på det där elementära som jag upplevde fattades mig, försökte finna ord att beskriva vad det kunde vara. Tankarna malde på i en rungång.
   En trötthet började så skölja över mig, en mycket primär sådan. Det var en orkeslöshet av en typ som man faktiskt kan välkomna och känna sig lättad över då den rensar bort allt annat och bara kräver sin rätt. Tankarna slogs till reträtt, och det var gott.
   Uppförsbacken upp till krönet, efter vilket en nedförsbacke väntade, tog min sista krafter, och det var så behagligt för alldeles snart var jag framme, hemma. Väl däruppe blickade jag nerför backen; den var verkligen utsträckt och räckte hela vägen till porten.

Och det är här uppe på krönet med nedförsbacken framför mig som jag plötsligt får för mig att sluta ögonen, att blunda bara en liten bit av backen. Det var väl ingen fara, jag kände ju så väl till den.

Så det gjorde jag. Och jag måste ha sovit gott fram till att jag vaknade till liv igen.
   
Bilen framför mig hade en buckla och repor på sig och själv kände jag först ingenting. Men snart började min kropp meddela sig. Först låren, smärtan var av det domnade slaget, men jag förstod att de var satta ur spel. Sedan hakan, det varma blodet forsade okontrollerat. Och så framtanden då, den som skulle fortsätta att ömma. Den var böjd bakåt, helt vågrätt inåt. Det var så märkligt att känna.
Jag hasade mig de tiotalet metrarna till porten. På madrassen somnade jag sen.

Dagen efter böjde en tandläkare tillbaka min framtand. Den satt nu som den skulle men den ömmade.

Det gör den alltså än idag. Somna aldrig på din cykel i en nedförsbacke, säger den. Och det har jag inte gjort sedan dess. Vad gäller det andra, det där elementära, så jobbar jag fortfarande på det.

2020

Mitt liv har börjat sträcka sig över en evighet och jag har börjat se på det som något som aldrig kommer att upphöra. Det bara fortsätter ju, tar aldrig slut liksom. Det är ett varande utan slut (och egentligen också utan början, för inte minns jag något av hur denna oändliga utflykt genom tid och rum inleddes.). Rent krasst är det naturligtvis så att folk runtomkring faller ifrån och upphör och att nya liv ständigt fylls på. Jag ser det, jag sörjer, jag gläds. Och jag lever vidare. Det kommer jag alltid att göra.

För det är det enda jag vet, att jag finns. Självklart upplever även jag stunder då allt ter sig surrealistiskt, när man svajar till och får för sig att man inte skulle finnas till. På tunnelbanan till exempel. Här är det lätt att förlora greppet om det beständiga, trots att platsen är mycket befolkad.
   Eller just därför. Människor, anonyma ansikten, på väg framåt eller tillbaka. Bland dem späs jag ut för att slutligen förintas helt. Precis som bland de nakna i badhusens duschrum. Ingen finns, alltså inte jag heller. En inspelad röst meddelar vilken nästa hållplats är och tåget stannar, dörrarna öppnas, människor går av och på, och sedan meddelar samma röst att dörrarna stängs och det är så svårt förstå hur man inte skulle vara en del av en oformlig anonym och obeständig människomassa bara.

Därför åker jag aldrig tunnelbana. Det beror alltså inte på social fobi, det handlar om överlevnadsinstinkt. Att jag föredrar att finnas till framför att inte göra det.

Då

På infarten till garaget vid huset jag bodde, just där den började, satt jag och petade loss asfalt. Den var solvarm och mjuknad och det var verkligen härligt att bara sitta där och plocka loss små svarta bitar. Kunde sitta så i en evighet, först på den ena sidan av infarten och sedan på den andra. Minns att jag lämnade efter mig ganska rejäla spår i asfalten, men att detta aldrig kommenterades av någon. Tänker att de lät mig hålla på, kanske såg det så fridfullt ut där jag satt. Som att jag gått in i ett tillstånd i vilket jag var fri, och att jag av respekt för detta lämnades i fred med min lilla skadegörelse.

Så minns jag det. Att jag satt där i timmar, dagar, och pillade med mitt. Möjligen kan man se på det som en talande bild av den tidens brist på förströelse, att det verkligen var upp till en själv att skapa sig sysselsättning. Eller så kan man betrakta mig som den lilla tänkaren som använde asfalten som ett medel att frigöra allt det inre liv som pågick därinne.

Men inget av det är sant. Jag bara satt där och petade, helt tom inombords.

Det var en så bra plats.