Detektivbyrån

Min son och en kompis till honom, en grannpojke några hus bort, har startat en detektivbyrå tillsammans. De har allt de behöver nu för att verkligen komma igång: förstoringsglas, pannlampa, penna med osynligt bläck och en massa annat smått och gott i den lilla detektivväskan. Han fick alla dessa prylar och väskan i julklapp och därefter anslöt grannpojken och sen var det bara att dra igång verksamheten. Precis som i alla detektivböcker vi läser om kvällarna.

Kontoret har de placerat nere i källaren, och jag hör små röster därifrån; exalterade och i munnen på varandra diskuterar de sitt företag och allt arbete de står inför.
   Lillasystern är det enda störningsmomentet i nuläget, hur hon vill ta sig in och stöka till, den lilla retstickan. Då höjs röster där nere och jag skyndar dit och skiljer dem åt.
   
Gälla röster och små fingrar alldeles för nära dörrar som öppnas och slås igen. Jag är förkyld och lite eländig och jag hatar mig själv för hur det påverkar min person, hur det ljuvliga oväsendet uppfattas som fientligt. Och så den hastiga insikten om tiden som flyger fram och förbi, måste vara i den; i deras barndom nu, inte sen. Att låta dagar passera utan att riktigt vara i dem är ett obegripligt slöseri, och det plågar mig att vara en person som slarvar så med det som givits mig.
   För vad är det för tankefel, att jag fått för mig att jag skulle behöva vara någon annanstans bara nån enda gång? Som att allt jag behöver inte skulle finnas just här? 
   Det som pågår omkring mig är underbart och sant. Tänk om jag kunde vara lika sann.

Lugnet lägger sig åter och snart hörs de ljusa stämmorna bakom dörren igen. Något mer lågmälda nu, allvarsamma och fokuserade. De menar verkligen allvar med sin detektivbyrå.
   Plötsligt kommer de ut och ropar på mig. De behöver min hjälp. För innan de kan börja jobba med riktiga fall måste ju folket därute veta att de finns, det har de kommit fram till därnere.
   Så jag hjälper dem att skriva information om byrån på ett papper. Därefter skriver de av mina ord på andra papper. Snirkliga och spretiga, fulla av liv, är deras bokstäver, till skillnad från mina raka och tydliga varianter. De fyller även på med teckningar av förstoringsglas och gubbar.
   De är så fina, informationsbladen som snart sitter på alla lyktstolpar och elskåp i grannskapet.

Det står att de kan lösa alla fall och alla mysterier. Men vilka fall och vilka mysterier tänker jag och försöker slå bort tanken. Funderar på när jag själv var sex år, visst trodde väl också jag då att allt var möjligt? Men jag får bara fram en enda minnesbild; nämligen den där jag sitter petar bort asfalt från garageinfarten. Sitter där och plockar med de svarta bitarna. Att vara förkyld och ynklig påverkar tydligen inte bara nuet, utan också bilder från det förgångna.
   Hatar att inte också jag är barn, utan bara den här personen som inte förstår att livet är nu och alldeles fullt av mysterier och magi.

Några dagar passerar, och jag är fortfarande förkyld när vi promenerar genom området, förbi alla lappar. De är i olika färger och tillför verkligen något till den vitgråa vinterskruden. En påminnelse om de andra lagren i livet. De parallella dimensionerna där riktiga saker pågår; alla universum som är barnens.

Vädret har påverkat lapparna, orden har runnit iväg och de går knappt att tyda längre.

Jag frågar honom hur det går med deras detektivbyrå, om de får några fall. Dåligt, svarar han. Lapparna som vi satte upp, de hörs inte.

De hörs inte. 

Grabbgänget

En gång i världen var jag med i en teaterföreställning, en sån där interaktiv variant. Min karaktär var en av fem misstänkta i en mordgåta som publiken fick som uppgift att lösa. Karaktären var en sliskig och osmaklig skivbolagstyp, och jag gillade verkligen att gestalta honom.
   Vi spelade på slott och konferensanläggningar och publiken bestod av företag på konferens, alla möjliga sådana, som önskade sig underhållning och samtidigt teambildande aktiviteter till middagen.

Upplägget var att ett mord hade begåtts strax innan publiken anlände, och nu behövdes deras hjälp att lösa det. Så publiken delades in i grupper, och vi, de fem karaktärerna var alla misstänkta som de skulle förhöra. Därefter, vid middagen, fick de presentera sina teorier varefter upplösningen följde i form av den stora slutscenen då den skyldige ringades in.

Föreställningen var en pålitlig succé, varje gång. Och efteråt, när vi satt i bilen i den sena kvällen, då var vi så förlösta och faktiskt lyckliga tillsammans, teatergruppen. Vi delade något, kanske var det en upplevelse av att vara priviligerad. Alla skratt och leenden, applåderna: så gott den gjorde oss, denna föreställning.
   Det hände att jag rentav kunde känna mig otroligt framgångsrik, som att jag var på toppen av min förmåga och ändå på väg uppåt. Jag var en artist, född att underhålla.

Det var en bubbla och det var varmt därinne; vi fick utlopp och publiken fick sig ett stycke muntration. Och det fanns väl enstaka åskådare som inte uppskattade underhållningen, det märkte man ju såklart ibland. Men de var ändå alltid till synes välvilliga, artiga.

Tills grabbgänget. Trodde jag verkligen att jag skulle komma undan?

De slår sig ner kring bordet i rummet där förhöret ska äga rum. Jag är i min karaktär, fortfarande uppfylld från gruppen innan. Det här mitt rum, men tillsammans skapar vi här magi. Det går ju så bra när alla vill väl.
   Grabbgänget vill inte väl. De vill bryta överenskommelsen för att komma åt mig, han som gömmer sig bakom teaterkostymen. 
   De är lite berusade, naturligtvis. De ställer sina Mariestad framför sig på bordet och säger först ingenting, sitter bara där och studerar mina fånerier, hur jag drar repliker som jag tycker att de ska skratta åt. Sen säger en av dem: "När är du klar?" Jag svarar i min karaktär, men känner hur all dess pondus rinner ur mig. 
   Så lätt de klädde av mig och stack hål på bubblan. Nu är jag ensam tillsammans med dessa fem grabbar, instängd i ett rum och utklädd till en pajas. Jag fylls av iskyla.
   Flockens ledare sveper med sin hand över bordet. "Du trodde väl inte vi skulle köpa detta?" Han spänner ögonen i mina. Så höjer han ögonbrynen något, som för att erbjuda mig att självmant ge upp den här erbarmliga charaden. Men det kan jag ju inte. Så jag fortsätter.
  I tio minuter som sträcker sig över ett helt liv.

Jag satt tyst i bilen på vägen hem.

Julchokladkalendern

Jag är inte särskilt långsint längre. Den sidan av mig, den oförsonliga, kan jag inte bejaka på samma sätt som tidigare, innan barnen kom. För nu går det ju bara inte att begrava sig i oförätter, utan man måste bara vidare, framåt.
 
Och den är verkligen en befrielse, insikten om att tiden - livet alltså - inte rymmer plats för ständig upprättelse eller bitterhet.
  Men innan livet började på riktigt, på den tiden jag upplevde mig själv som alltings mittpunkt, då var den mitt bränsle, denna långsinthet. Den fyllde mig med värme och livslust, och jag kunde aktivt söka mig till situationer som gav upphov till den. Att vara förorättad och därmed ett offer beredde mig stor tillfredställelse.
   Jag malde och malde. Folk sa så om mig och till mig, att jag malde. Tuggade min oförrätt tills inget annat återstod än illvilja. 

Jag var så påfrestande och skör, självupptagen och i affekt. Under lång tid. Och jag tänker att det var en del av en mycket utdragen frigörelseprocess, en emancipation från den erfarenhet som är barndom. Då ingen heder fanns att försvara och upprätta. När jaget svävade fritt.

För när man saknade orden, formuleringarna - sig själv -  så ansatt man var då. Argument fanns inte att tillgå och ens enda strävan var att slippa ställas till svars. När man blev påkommen fanns där inget utöver skammen.
   Så många konfrontationer jag skulle ha hanterat annorlunda idag. Med väl underbyggda argument och formuleringskonst.
   Så här i juletider är det en av dessa som sticker ut. Men det är inte för att jag är långsint som jag tänker på den fortfarande, utan för skammen den fortfarande väcker i mig.

Eller så är jag faktiskt långsint. För jag gjorde ju inget fel. Det är väl därför jag dröjer mig kvar vid den, julchokladkalendern, efter all denna tid som förflutit. Men jag är inte sur, för även om jag idag förstår att jag då utsattes för en oförrätt så förstod jag inte att formulera det när det hände. Alltså var det bara skammen som fick fäste i mig, och den skulle dröja sig kvar.
   Min familj kom på mig, jag var förlorad. Med blossande kinder och darr på läppen sökte jag efter ord som inte fanns, förklaringar som ännu inte hade hittat fram till mig.

Men sättet jag hanterade den där julkalendern med chokladbitar bakom alla luckor, jag förstår idag att det endast var en första indikation på ett möjligt missbruksbeteende hos mig, inget annat. För det vet ju alla, åtminstone den informerade delen av befolkningen, att det är mycket bättre att sätta i sig allt sött på en gång framför att dra ut på det. Tänderna utsätts inte för så många syreangrepp då.

Jag visste det då, men jag besatt inte förmågan att uttrycka det. Jag åt upp alla tjugofyra chokladbitarna samma dag som jag fick kalendern av omsorg om mina tänder.

Så gott det var, hör ni det, att fylla munnen med mjölkchoklad, gång på gång. Bara trycka hela den jävla kalendern, bit efter bit, och sedan somna av utmattning.

Så.