Rädsla

Hon ler stort när hon närmar sig mig, den överordnade. Med sig har hon ett papper och hon säger att det är ett kärleksbrev till mig. Hon räcker över det till mig med en lätt huvudskakning och ett flin som inte alls är obehagligt, snarare lättsamt, som att vi tillsammans ska skratta åt tokerierna.
 
Det är en kund, en missnöjd sådan såklart. Och dom har man ju skrattat åt förr, människor som tar ut sina egna tillkortakommanden i livet på den ambulerande spottkopp som är brevbäraren. Överordnade och vi andra står enade då, och det är fint att det är så tycker jag, att vi liksom håller ihop, att vi är ett lag och världen utanför är ett annat.

 Alla vi på företaget som visar oss bland människorna därute, som delar ut brev och tidningar och paket till dem, bär på erfarenheter som härdar. Vissa är så härdade att ingenting kan komma innanför, alla glåpord bara studsar mot dem. För galningar har alltid funnits, inget att bry sig om. Och klassamhället likaså; man blir uppläxad, men det är bara att stänga av så är det snart över och man kan jobba vidare.
 
Andra är mer fragila, lättkränkta. Brevbärarna som strävar efter ett jämnmod, en balans i vilken de kan vila och låta tankarna dra iväg åt andra håll samtidigt som arbetet rullar på. Vi som utnyttjar tiden i tjänst till förkovran som strömmar ut genom hörlurarna vi alltid bär. Men som - när något bryter in och stör vår sinnesfrid - så lätt går sönder.
    Jag läser vad kunden säger och min person rämnar. Det är inte bara jag på den ena sidan och den tokige gubben på den andra, honom vi ska skratta och skaka på huvudet åt. Det här är påtaglig livsfara. Jag som var i sådan god balans, nu är allt raserat. För även om anklagelserna som riktas mot mig av kunden är bisarra och helt saknar grund, så har jag redan förlorat och han vunnit.
   Kunden målar upp en bild av mig som är fullständigt främmande och skrämmande; hur jag är aggressiv och vill retas med honom, att jag saboterar hans fastighetsbox. Dessutom tror han att jag är beväpnad med kniv.

Beväpnad med kniv. Han tror det. Vad säger det om honom?

Den där gången han kom ut på gatan, ögonen som glödde. Han hatade mig så innerligt, och jag förstod inte hur att vara. Försökte bemöta med tydlighet och lugn, men fasan lyste igenom och gjorde honom än mer angreppslysten. Jag var den samlade orsaken till allt hans elände och nu stod jag här rakt framför honom. Han var galen, på riktigt galen.
   Så mycket lagrat hat, och allt riktat mot mig. Men det var snabbt över. Plötsligt var han borta och kvar stod jag, söndertrasad. En rädsla hade planterats i mig, och den skulle sitta där nu. Så hastigt den hade rykts från mig, illusionen jag levt i så länge: den om tryggheten i det där rummet som var mitt.

Och nu, två månader efter mötet på gatan, är han efter mig igen. Han har inte glömt, lika lite som jag. Klorna sätter sig i mig igen, såklart de gör; för det är ju inte så att världen därute plötsligt gått och blivit snäll och försonande.

Rädslan tynger mina steg, och varför skulle den inte? Världen är en farlig plats.

För inte vill jag tillbaka till den tid då fara endast bekräftade mig. Då jag sökte mig till den, förfördes av den. Tiden då jag var orädd.
   
Som den sena kvällen i Malmö för så länge sedan, på den långa, mörka Amiralsgatan i tidig gryning. Jag och min vän var skräniga och berusade då vi plötsligt mötte en man som ogillade våra uppenbarelser. Jag accepterade hans ståndpunkt och försökte hitta en väg ut, hem. Men vännen ville annat. Han kunde inte finna sig i detta, inte ikväll. Så han ifrågasatte. Och vår antagonist drog en kniv, nej ett svärd, och riktade det mot oss. Klingan blänkte i gatlyktans sken och den var obegriplig, situationen som precis hade uppstått. Men den var också ren och tydlig: det var en fara som behövdes avvärjas.

Så jag avvärjde. Genom att tala till honom, lugnt och bekräftande, utan en tillstymmelse till rädsla. Snarare njöt jag av att vara där, och det var väl det han såg, svärdmannen. Jag var en person som spelade högt eftersom inget stod på spel; jag hade inget att förlora.

Idag har jag det. Därför är jag så rädd.

Nyårsdag

Jag stänger dörren bakom mig mycket tyst. Jag har varken vantar eller mössa på mig och jag inser när jag kommit ut på gatan att jag kommer att frysa, men väljer ändå att inte vända tillbaka och hämta. Vill inte göra för stor sak av detta, dessutom sover alla i huset och jag vill inte störa i onödan.
   Det är tidig morgon, årets första, och nattens mörker har ännu inte skingrats. Snöregnet är tätt, slår mot mig från sidan. Jag huttrar till och drabbas av en plötslig ingivelse att bara gå hem igen och lägga mig. För jag är trött, och nu börjar jag frysa också.

Men ett ljummet begär driver mig framåt, får mig att faktiskt trotsa min egen vilja. Festen är över, både jul och nyår, och nu återstår endast detta. En grå kvarleva i form av nyårsdagen. Jag måste ut i den, söka lämningarna.
   Snart får jag syn på en raket som ligger på ett elskåp. Jag griper tag i den blöta pjäsen och konstaterar att den är förbrukad, naturligtvis är den det. Igår var den ett fyrverkeri som lyste upp himlen, sedan föll den ner och landade här. Lägger tillbaka den på elskåpet och fortsätter mitt sökande. Avfyringsramper i form av champagneflaskor som stuckits ner i snödrivor vittnar om festen igår. Jag går fram till en, studerar resterna omkring den: tändstickor, fimpar, ölburkar. Och så alla dessa söndertrasade smällare och förverkade miniraketer; tänk om jag kunde hitta någon sådan som fortfarande är hel och fungerar.
   Häri ligger min drivkraft; jakten på dem, smällarna och miniraketerna med stubinen i behåll. Jag behöver så hitta åtminstone en sådan, det skulle göra mig så innerligt tacksam.

Så tänker jag i gryningen denna nyårsdag. På mig har jag en tändsticksask, och att få dra en av dessa stickor mot plånet och därefter till en stubin, det är min högsta önskan nu. Så enkel, men ändå min enda nu. Bara en sista.

Emellertid tycks mitt sökande efter knallpulver som överlevt förgäves. Bara blöta, söndersprängda rester överallt. Jul och nyår är på riktigt över.

Men så får jag plötsligt syn på något som blänker till vid en trottoarkant. Ett hastigt pirr i magen: det ser ju alldeles helt ut, tefatet. Kan det vara så?
   Jag närmar mig den lilla silversaken och nog sticker där ut en stubin. Än lever livet.

Det lilla tefatet sprakar och fräser och flyger fram. Så mäktig den är att skåda, denna ljusets sorti.
 
Jag går hem igen. Det är över.

Bilden

På något vis lyckades jag alltid hålla dem inom mig parallellt, insikten om den utmätta tiden och tanken på mig själv som ståendes över allt detta. Upplevelsen av att inte åldras, den var så djupt rotad i mig att jag inte ansåg mig själv vara en del av all denna galenskap som pågick runtom. Människor som tacklade av, vissnade och föll ifrån; de färska som fylldes på.
   Kalenderår som lades bakom nya, födelsedagar i en allt mer hissnande fart: såklart förstod jag den krassa innebörden, vart det barkade. Och jag tänkte väl på den hela tiden. Som en dov, malande melankoli låg den där, under allt det fjäderlatta; den oändliga sorgen.

Ändå angick det inte mig. Att jag skulle vara underkastad en så världslig sak som mänskligt åldrande var uteslutet. Livet var så mycket större än så. Dessutom var det ju ovärdigt.
 
Familj, släkt, vänner, kollegor och alla andra, hela mänskligheten, åldras och försvinner sedan. Men det är just så: alla andra, inte jag. Det händer andra, inte mig. Så resonerade jag.

Naturligtvis var detta bara en överlevnadsinstinkt, denna villfarelse att jag inte skulle beröras av det oundvikliga. Men den var så bekväm att vila i. Och åren som bara gick och gick gjorde den sannare än någonsin: livet bara rullade på, aldrig kunde det ses på som något ändligt.

Jag höll fast vid den så länge, min ungdom. Klamrade mig fast krampaktigt där på slutet. För jag visste ju att att stupet nedanför var svindlande; jag satt på en piedestal så högt upp att när jag knuffades ner därifrån skulle jag göra mig illa.

Men att det skulle göra så ont, det var jag inte beredd på.
 
Bilden på mig togs i förrgår, på en pub. Glad i hågen sippade jag min öl i det glada sällskapet. Jag var fortfarande så ung då, sorglös och ovetandes. Vi skålade och vi drack och vi skrattade och jag och mina tankar var lätta.

Idag kan jag sakna den tiden. Hur enkelt allt ändå var. Innan igår, då telefonen plingade till och bilden mötte mina ögon. Bilden på en gammal man. En ihopsjunken, tilltufsad man. Och ögonen som skymtades där bakom glasögonen var inte de hos den nyfikne, hungrige ynglingen, den jag trodde mig vara, utan trötta och liksom mätta.

Bilden föreställde ännu en åldrad man. En gamling. Vilsen bland helgfirande ungdomar.

Jag.