Grönsaksodlingen del 4

En kväll satt jag, och några med mig lojala, och drack öl och kollade TV i huset. Jag kommenterade slött och uppsluppet, mör i sinne och kropp efter dagen på fältet. Fick en del avmätta skratt, så jag malde på.
 Trivdes faktiskt väldigt bra med den jag var sen en tid tillbaka: uppgiven, men på samma gång otroligt närvarande; liksom ärrad, av livet förhärdad. En förlorad själ som hittat hem och blivit förlöst.
  Jag var mitt i ett äventyr, och möjligen gjorde det mig gott att vara här. För om jag kunde utvidga det som var jag genom att lämna allt och skapa mig något annat, utom synhåll för omvärlden, här på denna ljusskygga plats, så var väl det bara gynnsamt för min personliga utveckling? Kanske skulle jag komma hem med något i blicken, en skymtande mognad; en berättelse.
  Jag fortsatte locka fram skratt och fniss från de andra i TV-sofforna. Och jag ville inte vara någon annanstans just nu.

Naturligtvis uppfattade jag hans blick, husets föreståndare som också satt i rummet. Men den var svårtolkad; både road och fundersam. Han studerade mig på något vis där han satt, lugnt och tålmodigt. Men han nickade också, och log emellanåt, vilket triggade mig.
  För tänk om jag kunde vinna över även honom, självaste föreståndaren. Han som var så svårbestämd, så problematisk att ringa in. På samma gång som han var den där charmerande medelålders engelsmannen med torr humor och ett finurligt leende, så fanns där även något annat.
  Därför ville jag komma honom närmare, få någon form av bekräftelse. Hittills hade jag hållit låg profil inför honom, inte försökt positionera mig utan snarare strävat efter att vara så anonym som möjligt. Men nu satt han där och smålog åt mig, om än kryptiskt.
  Jag tömde mitt glas och gick på toaletten.

När jag kom ut stod han och väntade. Han tog tag i mig, hårt och resolut, tryckte upp mig mot väggen. Kraften var enorm, och det förvånade mig: han var ju inte mycket större än jag. "You´re pushing it Bjoern. And one day you´re going to push it too far...", väste han i mitt ansikte. Så släppte han mig och försvann. Kvar stod jag, inte tom inombords, men ändå märkligt likgiltig inför denna kränkning. Som vore allt bara ett spel, och kanske höll jag på att förlora.

Tiden fortskred, och stödet för mig växte alltmer efter incidenten. Men jag var försvagad nu, blottad och utsatt. För jag visste att föreståndaren, hur mycket han än tycktes vara bara ännu en demon, var på riktigt. Han hade ögonen på mig, hade haft det hela tiden, och han ville inte se någon personlig utveckling. För honom var det här inget äventyr. Och jag som bara hade hamnat här och var på väg att befria mig själv, mig hatade han så innerligt.
 Närsomhelst skulle han utdela nådastöten.


Where is that motherfucker? Jag minns att jag reagerade på det ordvalet, "motherfucker", från en engelsman. Föreståndaren letade efter sitt basebollträ, full och rasande. Han var ute efter mig, ville slå sönder mig. Skräcken jag erfor var den ens verklig? Jag föll genom mig själv, ut i natten.
  
Bussar i mörker, och plötsligt stod jag där igen, på Möllevångens torg, vid grillkiosken. Ett steg framåt hade jag tagit, och två steg bakåt.

Grönsaksodlingen del 3

"Tomorrow morning you start work at six." Så lämnade han mig där, i rummet med två våningssängar och ett handfat. Tung andning och snarkningar hördes från människor i mörkret. En av de undre sängarna var ledig så jag la mig där. Jag tillät mig själv en kortare respit; försökte se över min situation, kanske kunde jag ändå finna någon form av hopp, eller en tunnare strimma ljus i denna min belägenhet?
   Men inget fann jag att klänga mig fast vid, läget var alltför svårhanterligt. Här ville jag ju såklart inte befinna mig. Återigen hade jag placerat mig på en plats som var så oangenäm att den drabbade mig rent fysiskt: jag skakade av bävan där jag låg. Sökte mig mot kärnan inom mig; en position där jag åtminstone kunde sväva fritt utan att falla handlöst. Jag domnade, snart förenades min andning med de andras.

Skåpbilen skumpade fram längs grusvägar, tätt sammanpressade satt vi, vi som skulle arbeta på fälten. Tysta, sammanbitna. Lår mot lår, främlingar på väg. 
   Grönsaksodlingarna var oändliga, omöjliga att överblicka. Men jag var här nu, jag var inte på väg till Indien eller Möllevången eller någon annanstans. Åtminstone var det rent i sitt upplägg; en kugge bara i ett maskineri. Kanhända var detta det jag behövde nu; att upplösas och sedan återfödas? Eller: nå botten, och därifrån svinga mig upp? 
   Arbetet som låg framför mig ställde inga frågor, det krävde bara av mig min vånda och mitt svett.

Så följde dagar på fälten, från klockan sex varje morgon med krökta ryggar tills solen gick ner. "A little bit faster please.", han sa så, arbetsledaren med vit rock och hatt. Hur han vankade av och an med händerna knutna på ryggen och med regelbunden intervall uttalade denna uppmaning, det provocerade mig så. Och inte bara mig såklart, utan alla vi som slet; hela detta boskap som vallades framför de väldiga traktorerna. Sammanhållningen oss emellan växte och blev till vänskap och dagarna blev till veckor, sju dagar i veckan på fälten, och jag kom faktiskt att trivas med det hårda arbetet, och pintsen på puben på kvällarna som slukade det mesta av veckolöningen.
   Alla vi vinddrivna existenser från jordens alla hörn som sökt oss hit; kåkfarare, värstingar, vagabonder, vanliga arbetare. Och så jag: den odefinierade. Tillsammans arbetade vi och levde.
 
Med tiden lyckades jag omvandla mig från vag till en karaktär att räkna med, att följa till och med. Min attityd, min humor, hårdnade allteftersom, och jag började etablera mig på fälten och i huset där vi bodde som en person som kunde utmana och ifrågasätta. Detta var nytt för mig, men så var ju även detta sammanhang och denna plats; långt bort från allt, så jag tillät mig själv att experimentera. Kanske var jag starkare än jag tidigare trott?
 
En kväll försvann innefodret till min jacka, jag begrep aldrig hur. Men folket slöt upp, enades i stöd för mig. En tjuv, helt klart, sa de. Och de satte upp lappar i huset med en uppmaning till tjuven: "To whoever stole Bjoerns jacket: Stay cool or he will..." Jag förstod aldrig riktigt vad som menades med det, men engagemanget värmde och fick mig att växa än mer.

Men det fanns en i huset som inte välkomnade min progress, som betraktade mig med ett stigande hat...

En resa

Rummet är lite för kyligt, jag skälver till och drar lakanet över mig. Men det värmer ju inte, gör mig egentligen bara mer frusen. Måste lära mig luftkonditioneringsapparaten, för tänk om min son i sängen bredvid också ligger och huttrar i mörkret. Jag tittar på honom, han sover djupt, ansiktsdragen är utslätade. Han ser så värdig ut där han ligger, liksom kunglig. Så stor han har blivit, min lille pojk. Plötsligt skrattar han till i sömnen, och munnen formar sedan ett milt leende.
  Själv drabbas jag av vargtimmans oro; de ologiska, oberäkneliga tankarna som bara vill förstöra, som säger att livet inte är nu.
  Men vi har det ju så bra här, bara han och jag. Tittar på honom igen, leendet har parkerat sig i hans ansikte. Lägger en hand mot hans kind.

Imorgon väntar en ny dag. Snart stiger solen upp bakom bergen, obarmhärtig och ljuvlig, och vi ska bada, prata, skratta hela dagen. Eller bara göra ingenting. Det är vad man gör på den här grekiska ön. En vecka är vi här: en hel vecka har han all min uppmärksamhet, och jag all hans. Kvar hemma är mamma och småsystrarna. Det är så enormt, min stora familj. Man förstår det inte alltid när man är mitt i den, men nu, långt hemifrån, kan man nästan begripa. Han och jag bara nu, och jag vill höra hans vilda skratt alltid, det är målet. Den där raden med mjölktänder när han skrattar, snart ersätts de. Och vi med.

Att få betrakta denna karaktär, mitt eget barn, lyssna till honom, verkligen lyssna klart, det är fantastiskt. Och jag inser välsignelsen i att få dela tid med honom.

 Tiden går inte att fånga och hålla kvar, och det är livets stora - och ständigt närvarande - sorg. Att man ges detta vidunderliga, och snart skall allt tas ifrån en.
  Det var det jag tänkte på där i vargtimmen, och egentligen är de väl inte så ologiska dessa tankar, bara obefogade så här mitt i livet.

Jag vaknar av att han lägger sig över mig. Han är lite frusen, säger han, men snart är vi båda varma igen.