Den är ju endast en obegriplig slump, varje enskild individs existens. Min är inget undantag. Men verkligheten; det som omger oss och sätter varelsen i sammanhang, är den objektiv verkligen? Kommer den att fortgå efter mitt bortfall, utan min upplevelse av den?
Vilken bisarr tanke egentligen, att allt bara fortskrider då. Och för mig, som skyr utanförskapet mer än något, närmast outhärdligt. Inte för att jag nödvändigtvis alltid söker mig till dem, sammanhangen som skänker livet mening, men att ställas utanför - mot min egen vilja?
Existensen är ju inget som jag själv valt. Eller: som vi valt, förutsatt att världen är på riktigt, och inte bara en illusion skapad av någon slags andlig figur - alltså mig.
Min dotter sitter i soffan tillsammans med mig. Hon pysslar. Leker med små plastfigurer, skapar dialog. Älskar att lyssna till de där små konversationerna hon bjuder på; hur dessa avspeglar verkligheten såsom hon uppfattar den. I rummet bredvid pratar min fru och min son, de låter glada. Hör inte riktigt vad de säger, bara röster och skratt som jag aldrig vill skiljas från.
Såklart är vår verklighet just vår, inte bara min. Så naturligt detta ter sig i denna stund. Eller?
.....
Jag är konvalescent efter en vinterkräksjuka tidigare i veckan och mina tankar är därefter: svävande, fria. Någonstans kan jag faktiskt uppskatta att bli rejält knockad av skoningslös sjuka och återhämtningen som därefter följer. Lager av mig skalas av då, och jag söker mig inåt; mot någon slags kärna. Som nu, när jag försöker mig på att resonera kring själva existensen, som att det vore möjligt eller ens nödvändigt för den levande.
Snart känner jag att tillfrisknandet accelererar och tankarna inrättar sig åter. Tänker plötsligt på min mamma, på hennes svar på en fråga jag ställde för en tid sedan, och jag skrattar till. Det var ju så enkelt, svaret, så avdramatiserande. Och nog gör jag väl rätt i att acceptera dess innebörd som även förklaringen till min egen uppkomst, min existens.
"Varför valde ni att sätta ett fjärde barn till världen, alltså mig?" Det var min fråga.
"För att vi tyckte det var så kul såklart!" Det var svaret.
En kul grej, egentligen inte svårare än så.
