Mailman och grannen

"Folk kommer att prata om oss som de på hörnet, de sinnessjuka, som skriker på sina grannar!" Min fru tittar på mig med något i blicken jag aldrig tidigare sett; hon befinner sig mitt i ett trauma, det är som att hon talar med främling, en farlig, oberäknelig, sådan. Som att alla dessa år med mig bara var en illusion. Nu har den riktiga personen, han bakom den finkänsliga, inkännande, ytan, trätt fram.

Jag står i hallen, hyperventilerar. Den korta sträckan från grannen och hem marscherade jag med rak rygg. Jag var upprymd, rentav stolt. Befriad från mentala kedjor och känslomässiga spärrar. Men nu, när jag ser hur min fru ser på mig, förstår jag ingenting. Vad är det jag bär på inom mig? Vad hände alldeles nyss?
En välmenande försommarvind letar sig in, smeker bort några av de svettpärlor som smyckar min panna. Jag stänger dörren, känner att jag kan nog samla mig nu. Aldrig kan jag få det ogjort, men jag måste försöka förstå, det inser jag redan. Blott några ögonblick tidigare var jag en annan, och nu minns jag bara fragment av mitt och grannens möte.

Dagen innan hade hon ringt på hos oss, bett att få låna vår gräsklippare. Vi bjöd in henne. Jag upplevde henne som något bufflig, men varm. Hennes robusta finlandssvenska ingav förtroende, ja, hela hennes uppenbarelse andades ärlighet, trygghet. En kvinna i sextioårsåldern med skinn på näsan, med ett bagage, en berättelse. Jag skojade om något, hennes skratt var bubblande, uppriktigt.
En god granne.

Såklart var vår gräsklippare hennes att använda, när hon så behövde.

Så idag. Gräsklipparen såg så sorgsen ut där den stod, skev och alldeles ur gängorna. Grannen måste ha utövat något slags våld mot den, berövat den dess värdighet, ingen tvekan om den saken. Vi lånade ut en fullt fungerande maskin, nu stod den här utanför dörren, vanskapt. Varsamt lyfte jag upp den, bar in den. Jag satte mig ner bredvid den, alldeles tom inombords. Sveket, det gick inte att greppa. Min fru, mina barn, de samlades kring mig. "Gräsklipparen är ju förstörd, den går inte att använda mer, vi får nog köpa en ny", sa min fru. "Så väldigt märkligt att göra så; låna en gräsklippare och sedan lämna tillbaka den trasig." Sedan sa hon inget mer om det, fortsatte med annat.

Men jag hade redan bestämt mig. Det var min tur nu. Och det här var större än en demolerad gräsklippare. Detta handlade om livet självt, mitt enda. Jag kan inte låta saker passera längre, jag måste stå upp, säga ifrån.

Så jag tog med mig den stackars gräsklipparen, gick mot grannen. Jag gick med tilltvingat bestämda steg som om jag just bestämt mig för göra ett bungyjump, som att det fanns ingen annan utväg än att utmana min fasa. Jag ringde på, hon öppnade. Jag ville krossa henne.

Och nu står jag här i hallen. Jag vet att jag skrek, strängt och välartikulerat. Att hon var en lögnerska, en person att inte lita på. Hon försökte resonera med mig, hitta lösningar. Erbjöd kompensation. Samtidigt som hon bedyrade sin oskuld. Men för mig fanns bara skuld. Hennes skuld.
Jag står i hallen och förstår inte vem som formulerade allt detta jag just uttryckte. Och jag inser att jag måste återvända till grannen som mig själv. "Du har inget val, om vi ska kunna bo kvar här så har du inte det", säger min fru.

Jag ringer på, hör steg närma sig. Gommen är torr, tungan sträv. Jag sträcker på mig. Dörren öppnas. Men det är inte hon, det är hennes man som står framför mig. Det visar sig att hon alldeles precis åkt till sitt jobb som nattarbetande sjuksköterska på sjukhuset. Han ser på mig med vänliga ögon. Min ånger blandas med en slags lättnad, jag känner att vi kommer att reda ut detta, vi kommer att kunna bo kvar. Jag berättar om mitt utbrott, att jag nu vill be henne om förlåtelse. Han bara skrattar: "Bry dig inte om det. Förresten, jag tror att inte alls din gräsklippare är trasig, det var jag som använde den igår, säkert är det något som man lätt kan återställa. Ska vi ta en titt?"

Jag står bredvid, som så många gånger förr, med händerna i fickorna och sluttande axlar. Han liksom bara rättar till den, gräsklipparen, och med ens är den som innan. Men han tycks inte vara ute efter upprättelse, eller ens en ursäkt. Kanske tycker han mest synd om den lynnige grannen som nu står här så skuldriden och tillintetgjord. Han skrattar. Inte triumferande, utan inkännande; för livet är ju inte alltid så lätt, det är svårt att vara människa, man gör fel ibland.

Dagen efter står jag där igen utanför hennes dörr. Det är hennes man som öppnar även denna gång. Han ler, inte behöver väl jag be om ursäkt. Men det behöver jag verkligen. Så vi går in. Hon står ute på verandan, röker. Han ropar på henne, hon kommer in och hon lyser upp när hon får syn på mig. Alla isar är brutna oss emellan och jag stannar där, i deras stökiga, levande, kök, längre än någonsin. Vi talar, skrattar, lever.

Jag hade fel, men jag sa ifrån. Trots allt ett litet steg framåt.

Mailman och rektorn

Rektorn spanar ut över skolgården. Spejar, men inte fokuserat; snarare förstrött. Avmätt likt en avklädd kejsare blickar han ut över det leriga, snöblaskiga, slagfältet långt därnere. Något slags snöbollskrig pågår, det böljar liksom fram och tillbaka, ofta är det stillastående, avvaktande, för att plötsligt intensifieras igen. Mest väntar väl skolbarnen på att klockan ska ringa, att rasten äntligen ska vara till ända. Illasinnade bollar, lika delar grus som snöslask, viner genom luften. Ingen går säker här, och det är väl också meningen. Han får ur sig något om att de bör sluta, rutor kan gå sönder. Men de fuktiga, hårt bitande vindarna som drar in fångar hans ord, ingen hör.
Rektorn höjer blicken, drömmer sig för en stund bort och svävar iväg in och bortom de gråtunga februarimolnen ovanför skolgården och dess murar. Men där finns inget, så han sänker åter blicken, låter den svepa över galenskapen nedanför. Han är trött. Och den är så hastig, insikten som drabbar honom, den går omöjligen att värja sig mot: Han hatar dem alla, nästan mer än sig själv.

Också jag betraktar dårskapen, försiktigt leendes. För mest av allt är det ju en lek, om än en nervig sådan. Och min roll är perifer denna rast. Jag fryser, mössan sticks, mina tankar spretar. Tänker på namnunderskrifter, på detta virrvarr av prov. Tänker på min status nu, i denna grupp. Upplever att den jag var inte är jag längre. Min fasad har glidit mig ur händerna, lämnat mig i ett ingenmansland. En stenhård grusig isboll seglar fram, i riktning mot mig. Jag studerar den, bedömer den som ofarlig. Den slår ner i en vattenpöl strax bredvid, slår upp en brun våg som träffar mitt högra ben. Torkar av och söker halvhjärtat efter angriparen. Inte bryr jag väl jag mig om det.
   Tittar på klockan. Om tio minuter börjar träslöjden. Inte kan jag snickra, och min vilja att lära mig är lika obefintlig som lärarens vilja att lära ut. Denna förvirring bland träbitar och obegripliga verktyg, hur vi aldrig är tänkta att mötas.
    Ett stilla duggregn lägger sig över skådespelet. Aktiviteten mattas av något. Jag följer en skatas väg genom luften, hur den flyger lågt över skolgården. Fågeln styr mot ett träd just utanför muren, där den har sitt bo. Leker med tanken att den faktiskt har silverbestick där, att det verkligen är så att skator är tjuvaktiga, med en förkärlek för just silver. Men där bakom grenarna och kvistarna skymtar inget glänsande, bara mörker. Skatan landar i sitt bo och jag har inte märkt hur fokus ligger på mig nu. Plötsligt befinner jag mig i ett mycket skarpt läge, min roll är ej längre perifer.

För det är mig han pekar på, skriker på: "Ja, just du där med beige jacka! DU!!" Jag tittar upp, söker ögonkontakt, vill få det bekräftat: Kan det vara MIG han är ute efter? Och tveklöst är det så. Rektorns ögon möter mina och de glöder av hat. Han lutar sig ut genom fönstret och skriker: " Kom upp till mitt kontor genast!" Jag ser mig omkring, min hållning är ostadig som efter ett oväntat slag i magen. Runt omkring mig står de andra, lika handfallna som jag inför detta utspel från rektorn. Han riktar in all sin uppdämda vrede på mig, en kille i beige jacka som bara vaskar lite tid på en skolgård utan det endaste onda uppsåt. Slumpen valde mig, jag måste ta detta, måste offra mig; utpekad att ensam bära all världens skuld, skam och oförlösta drömmar. Försöker le inför flocken, som om jag vore oberörd, blasé. Får ur mig något om en gubbe som visst vaknat på fel sida, vandrar sedan mot skolbyggnaden, påhejad av de andra, de skonade.

Trappstegen är svårbemästrade nu, mina ben tycks inte riktigt vilja lyda mig. Jag är domnad, rädd. Men så blir jag mycket fokuserad; befinner mig mer i nuet än jag gjort på väldigt länge. Mina sinnen vaknar upp, ett efter ett. Jag är redo.

Knackar försiktigt, lättsamt, på rektorns dörr. Tänker att han möjligen kan ha svalnat av något nu, fått bukt med sin plötsliga vrede. Dörren öppnas och jag slits in. Han håller mig så, med båda händerna i ett stadigt tag i min jacka, över bröstkorgen, ruskar mig vildsint fram och tillbaka. Han skriker, gång på gång: "VARFÖR!! Varför fortsätter ni!?" Jag har inget svar, han vill heller inte ha något. Han vill bara ruska av sig.
   Så är han klar. Han släpper taget och bara står där framför mig, ser på mig som på en uttjänt boxningssäck, väntar på att jag ska lämna rummet.

Då gör jag det oväntade. Jag sträcker ut min hand, säger: "Ha det bra." Rektorn har inget val. Han tar min hand i sin och svarar, paff, avväpnad: "Tack." Jag öppnar dörren och går ut. Träslöjden har börjat, jag kommer att bli sen.

Kanske lärde han sig något den där dagen, rektorn. Jag gjorde det inte, som vanligt.

Amerika - Del 1

På högstadiet åstadkommer jag inte mycket. Någon spelad fylla där på slutet kanske, men utöver den så lämnar min existens inget större avtryck efter sig. Mina spår snöar snabbt igen. Men det bekommer mig inte mycket; överlevnad är det som driver mig framåt, min enda instinkt.
 Och överlever gör jag, med ryggen krökt och huvudet sänkt, för jag har kommit att blanda ihop dessa  ständiga betyg och omdömen med mig själv, min person.

Jag är underkänd.

Något måste göras.

Sommaren 1985 kommer det sig så att jag reser till USA i ett slags utbytesprojekt initierat av mina föräldrar. De anser, säkert på goda grunder, att jag behöver ruskas om, lära mig stå på egna ben (varför man nu ska lära sig det, vi kan väl stötta varandra där vi stapplar fram...) och bli lite "tuffare". Kort sagt förbereda mig för livet utanför rullgardinen i pojkrummet. För därute måste man ta för sig. Vara nyfiken. Inte sitta som en mussla i ett hörn. Mina armbågar behöver vässas, mina ben göras starkare. Och vilket land lämpar sig bättre för detta än Amerikas förenta stater? Detta förlovade land i väst där faktiskt inget är omöjligt, bara man "bjuder till" lite.

Här hemma i Sverige härskar sedan länge mental torka och missväxt, och frön behövs sättas i detta själsliga kalhygge som är jag efter tre års högstadiemörker.

Steamboat Springs i Colorado. Där bor han, killen som jag ska tillbringa två månader tillsammans med. Första månaden hos honom, den andra hos mig i Sverige.
 Har sett honom på bild, läst lite om hans intressen. Jämnårig med mig, men stor för sin ålder. Gillar att mecka med något slags motorfordon, är kyrkligt aktiv. Lyssnar på hårdrock. Älskar att skjuta, både med gevär och pistol. Rick heter han visst. Nån slags mustasch har han också.
Han har väl också sett mig på bild, läst om mina intressen. Eller: mitt intresse. Jag är intresserad av att ta det lugnt på mitt rum, det är allt.

Planet går ner för landning. Därnere på Denvers flygplats väntar de på mig, Rick och hans familj; mamma, pappa och en lillebror. Önskar att planet ska tappa fattningen, och cirkulera här ovan i en evighet, eller helt enkelt bara vända om och styra hemåt igen, mot rummet däruppe på vinden med den där rullgardinen som fastnat i nerdraget läge. Jag vill verkligen inte lämna detta plan och möta dessa människor.

Naturligtvis landar planet. Och mirakulöst nog så lyckas jag faktiskt få fatt i mitt bagage. Återstår bara mötet med min värdfamilj. Men innan dess behöver jag verkligen uppsöka en toalett. Min blåsa sprängs inom kort. Läget är så pass akut att det påverkar mitt sätt att gå. Ser mig omkring. Plötsligt får jag syn på dem; de står där med ett plakat med mitt namn skrivet på. De ser vänliga ut. Ler stort och ropar på mig, exalterat, nasalt. Skrattar när de försöker uttala mitt namn. "Bjooern?". Jag närmar mig dem, försöker le, jag också. Men det är svårt, mitt primära behov överskuggar allt just nu. Kan inte formulera ord utan utstöter något slags ljud för att uttrycka min belägenhet. Deras leenden tonar ut och de tittar bekymrat på mig: Vad är det han försöker att säga oss? Har han ens ett språk?
Får så syn på en toalett och stapplar dit. Kissar länge, som att jag hoppas på att fastna här, ståendes vid en urinoar på Denvers flygplats i någon slags tidsmässig rundgång; i en evighet som bara består av mig i detta skede.

Bilfärden från Denver till Steamboat Springs tar tre timmar. Har alltid varit förtjust i att åka bil. Sitta där tyst i baksätet och blicka ut över de förbisusande landskapen. Men nu. En besynnerlig stämning lägger sig i bilen. Rick och hans lillebror försöker tappert konversera med mig, föräldrarna likaså. Men jag sitter bara där tyst och betraktar prärien utanför, hummar. De ger upp.

Äger han inget språk, ingen förmåga att interagera med sin omgivning? Kommer han måhända från en plats där livet är så väsenskilt vårt att vi aldrig kommer att kunna mötas? Finns han ens?

Sista tanken är min. Min persons konturer som tidigare var luddiga och endast kunde skönjas, de har nu slutgiltigt suddats ut. Jag sitter här tyst för jag har upphört att existera.
Men inte. För obehaget, olusten, rädslan finns ju där fortfarande. Håller mig vid liv. Återigen: Överlevnad är min enda sanna drivkraft. Först och främst är det den här bilfärden som ska överlevas.
De börjar diskutera mig nu. "Sweden, what are people like up there?" Pappan skakar lätt på huvudet. "Give it time." viskar mamman. Min och hennes blick möts i backspegeln. Jag tittar ut igen. Rick kväver ett fniss. Inser att jag kommer att behöva ta mig ur denna låsning. Men inte nu. Jag är så trött, har inte sovit på säkert ett dygn. Bilen rullar vidare. Jag ser bufflar därute.

Skivan som ligger på spelaren är alldeles deformerad. Rullgardinen har åkt upp och solen har letat sig in. Dess strålar har legat tungt på skivan allt för länge och värmen har fått den att bli mjuk och alldeles böjd och bucklig. Den är förstörd nu. Så outsägligt nedslående. Jag drar ner rullgardinen igen. Sitter så i mörkret. Men så skönt ändå, att vara hemma.

Måste ha nickat till där på slutet, väcks av att vi kör upp på en garageinfart. Vi är framme. Här ska jag bo i en månad. Solen har just gått ner och jag välkomnas in i huset. Jag nickar knappt synbart, fortfarande har inte ett ord yttrats av mig.

Mitt rum ligger nere i källaren. Det är svalt och mörkt. Jag placerar mina väskor på golvet och lägger mig på rygg på sängen. Tittar upp på taket. Inser att jag står handfallen inför denna mardröm som är så verklig. Men så skön den är ändå, stillheten här nere. Känner att jag bjuds på ett andrum, och jag välkomnar detta uppskov, flyter iväg. Undrar om man får gå och lägga sig snart. Hur löser jag det? Skulle ju vara alldeles ljuvligt att få krypa ner under täcket och bara falla tungt. Precis som hemma; bara pausa allt och träda in i det parallella. Klockan är strax efter nio, svår tid; inte kan jag väl bara bli kvar härnere till imorgon?