Mailman vädjar

Finns ni där? Ge mig ett tecken. Snälla.

Mailman dum

Detta att min son emellanåt är lite mammig har verkligen lockat fram den allra sämsta sidan av min person: den förorättade. Den genom livet ständigt utstötte misantropen som egentligen bara vill vara med men som ständigt finner sig själv ställd vid sidan av. 

Varje gång han sträcker sig gråtande mot sin mamma när han är i min famn får denna sida ett sådant bränsle att den hotar ödelägga hela den hygglige tjomme jag egentligen är. Jag förtärs inifrån. FÖRTÄRS! För jag kan inte stå emot, någonsin, trots att jag intellektuellt, som nu, förstår att jag gör bort mig.

Men nu räcker det. 

NU SKÄRPER JAG TILL MIG!

Nattens lyckliga slut

Klockan är tjugo över två och min son kallar på mig från rummet bredvid. Jag hoppar upp och känner mig med ens klarvaken; ordnar med stadiga händer till en liten flaska mjölk och smyger in i mörkret där han står och väntar otåligt på mig i sin spjälsäng. Lyfter varsamt upp min son, han tar flaskan och vi lägger oss tillsammans på madrassen på golvet. Mjölken är snart uppdrucken och strax därpå somnar han, tätt tryckt mot mig.

Ett ömsint samarbete har så nått sitt mål. Och kvar ligger jag, vaken. 

Inser att jag sover inte mer denna natt. Inte särskilt välvilliga tankar och insikter vill annat. De vill ha min totala uppmärksamhet och då finns det inte utrymme för sömn. Demoner har ju också ett jobb att sköta. Det måste man ändå respektera. 

Så tacksam över att min son, liksom jag, är en morgonmänniska. Tjugo över fyra hör jag honom fnissa vid min sida och demonerna skräms på flykt av den totala kärlek som nu tar över.

Svettpärlor i pannan

Den tid som frigörs för mig på förmiddagen då min lille pojke tar sig lite skönhetssömn, jag tycker nog inte särskilt mycket om den. Just nu ligger den på en och en halv timme, och denna tid försvinner iväg likt vatten mellan fingrarna på mig, som livet självt. Vill ju inte vara utan den, men sanningen är att jag egentligen skulle må bättre utan denna för MIG avsatta tid. För jag och tid har aldrig kommit särskilt väl överens och det blir mycket tydligt då 90 minuter serveras mig på detta sätt. Det blir liksom pannkaka av allt, och det enda som produceras är det dåliga samvetets kvalmiga eftersmak.

Att skriva några rader här, på denna obesökta blogg, skulle det kunna lätta denna tyngd som detta mitt missbruk av värdefull tid lägger på mina axlar? Ett uns möjligen. Så jag gör väl det. Skriver några rader alltså. Men jag är inte mycket till berättare och ej heller särskilt intresserad av min omvärld. Har egentligen aldrig formulerat mig några ståndpunkter eller argument och står oftast handfallen i diskussioner som rör annat än trams. Har fullt upp med annat ju, såsom idiotiska fixeringar och ett ständigt ältande om saker  jag VET inte leder till något annat än fullständig utmattning.

Så.