Sittandes rak i ryggen och med en tydlig, nästan entonig stämma berättade jag. Ville vara fullständigt ärlig och naken inför henne. Så jag beskrev hur jag liksom hamnat i en ond spiral, eller "cirkel" kanske jag sa, hur åren hade gått och hur jag levt i en övertygelse, som på samma gång var min livslögn; den att jag aldrig mer skulle besöka en tandläkare.
Men inom mig gnagde det, ständigt detta gnagande, för jag visste ju: jag kan springa, men jag kan inte gömma mig. Och säkert var det så att den jag sprang från var mig själv, inte tandläkaren. Jag tror att det var det vi kom fram till: detta handlade egentligen inte om henne, det handlade om vem jag en gång var och vem jag nu faktiskt är. Dragkampen däremellan.
En symbolisk handling av stora mått, detta fredssamtal, denna min kapitulation. Tandläkaren, denna sista utpost, likt en bunker på mitt livs slagfält har hon stått där och inväntat min vita flagg och mina gula tänder.
Jag överlämnar mig härmed.
