Hjorthagen
Lanforsvägen. Krångedevägen. Motalavägen. Untravägen. Älvkarleövägen.
Fem gator.
Inga hissar.
En enda som har det som krävs.
Under de år som jag tappert kämpat uppe på den satans höjd de kallar Hjorthagen har jag åtnjutit stor respekt och beundran från brevbärarna. Och det är ju såklart för deras skull som jag gör det. Som jag fortsätter. För jag önskar INGEN, ens den värsta av fiender, att behöva gå genom det som jag går genom - varje dag. Vad jag egentligen är gjord av, det vet jag inte. Ingen vet. Men att jag besitter en fysik och en mental styrka som är utöver det normala, det råder det inga som helst tvivel om bland brevbärarna.
Men de vet inte att jag far rätt illa däruppe numera.
Har alltid känt mig i överläge gentemot Hjorthagen, att det är jag som har kontrollen och inte tvärtom. Men så är det inte längre. Denna stadsdel har förvandlats till mitt eget lilla Stalingrad.
