Mailman går vidare

Min närmast patetiska dragning åt det nostalgiska, detta grävande i det förgångna, detta jävla ältande; fått ta mycket stryk för det. Tydligen ska man leva här och nu enbart, alltid blicka framåt, aldrig bakåt. Som ett stort åldrat träd utan rötter ska man stå där, vacklandes i nuet, och inte förstå vem man är och kommer ifrån. Säger vissa. Men jag och min bror, vi måste resa tillbaka ibland, inte bara i tanken utan även bokstavligt.

Så en söndag sitter vi alltså i bilen på väg mot Ljungbyholm. Med oss följer Petra, som ett förstående stöd samt för att finnas där vid eventuell hantering av kriser. Vi har under mycket lång tid talat om att göra denna resa. Hur omvälvande det inte vore att vore att återvända hit! Detta samhälle och dess miljöer som hela tiden svävar förbi i tankar och drömmar. Så närvarande och samtidigt så oerhört avlägset är minnet av denna plats, lika höljd i dunkel som tydlig likt en tvärt avbruten dröm.

Långsamt rullar vi in i samhället. Ett samhälle som vilket som helst, men för oss så mycket mer. Vi stiger ur bilen. Långsamt börjar vi promenera, detta måste få ta tid. Vi ska gå från kiosken till huset som vi flyttade från 1978. Har inte varit där sedan dess, men vägen dit känns lika självklar som då. Självklar och på samma gång så oändligt existentiellt svindlande.

Söndag och lite dagen efter; förutsättningarna för en stor upplevelse kan inte vara bättre. Kyrkan, tandläkaren, ICA-handlaren, den där backen där vi åkte pulka om vintrarna. Vi glufsar i oss allt med stor aptit, frossar skamlöst av denna gigantiska nostalgibuffé. Ska vräka i mig tills jag spricker, tänker jag. För så länge har jag väntat. Och skolan, faller ner på knän framför den, något träffar mig, insikten; jag var lycklig i Ljungbyholm.

Snart är vi framme vid resans klimax: Huset. Närmar oss kurvan precis innan, där jag en gång cyklade på fel sida och blev påkörd av en stackars bilist. Och där ligger det. Precis som jag minns det. Cirkulerar runt det ett bra tag, likt de psykfall vi är. Kollar in trädgården, minns hur vi brukade grilla där, varenda sommarkväll. Försöker insupa doften, men känner inget.

Inser plötsligt att min pappa var lika gammal som jag är nu när vi flyttade härifrån. Kan inte formulera den insikt som drabbar mig, vet bara att det är dags att åka hem nu.

Gråzonen

Igår, mitt mellan två trappsteg, kände jag plötsligt en försämring av fysiken. De för mig så typiska fjäderlätta stegen byttes tvärt till ett hasande och mitt annars så friska svett ersattes av en kallare variant. Jag visste direkt. Jag hade hamnat i den gråzon jag brukar kalla Postsjukan. Detta lilla helvete som sätter sig på tvären och helt sonika vägrar att blomma ut och tillåta mig att njuta den sjukes fördelar fullt ut i en sjuksäng, utan bara ligger där och halvslumrar i mitt pannben. Är det något på gång? Visa det då. Annars lämnar du mig ifred och låter mig leva mitt liv fullt ut!

Mitt intellekt och min fysik grumlas av detta. Kan ej föra ett vettigt resonemang med mina vapendragare kring frukostbordet och trapporna bjuder mig hårt motstånd då jag tar mig an dem med ben som överkokt spagetti. Drivs framåt endast av längtan efter att få komma hem och riktigt gotta ner mig som den lille gris jag faktiskt råkar vara just nu.

Så hamnar jag då i sängen med mig själv, en skål popcorn (som jag "poppat" alldeles själv) och en burk Cola. På magen ligger min laptop. Den är varm. Okynnessurfar runt utan vare sig riktning eller mål. Slafsar i mig tröstmaten i ett nafs, går lös på den, salt och popcorn överallt, på mig och på lakanen. Känner skammen nalkas. Den tomma skålen, den tomma colaburken. Och jag, mitt i livet.

Mailman mobiliserar

Sover såklart dåligt natten mellan söndag och måndag. Somnar egentligen aldrig in, stirrar mest rakt upp, kroppen försatt i ett slags tillstånd som vore jag åter ett mycket blygt barn inför den första dagen på en ny stor och skrämmande skola. Vad jag inte skulle offra för att få slippa detta! Nattens timmar smyger fram, följer dem regelbundet på klockan, och når så småningom tidig morgon. Jag stiger upp. Försöker agera så rutinmässigt jag kan. Brer hommous på mitt bröd. Klär mig och packar ner postkostym och matlåda i min väska. Borstar tänderna och slänger samtidigt en blick i spegeln. Jag ser förtvivlat rädd ut.

Detta är alltså dagen då mitt lilla brevbärarkontor byter lokal. Vi tvingas nu dela på en jättelik industrilokal tillsammans med andra brevbärare, från andra kontor. Värre än så är det inte. En skitsak egentligen. En förändring, ett miljöombyte, kanske till och med till det bättre. Jag jobbar här nu, inte där. Varför har då detta plågat mig så det senaste halvåret? Så till den grad att jag förlorat förmågan till oförställd glädje? Har försökt tränga undan det, men hela tiden har det legat där, hånflinat åt mig; knackat mig på axeln och påmint varje gång jag känt en antydan till harmoni. Denna nya lokal. Dessa nya människor, säkert mer rädda för mig än jag för dem.

Min trygghets stöttepelare ruckas, som ett hus byggt på sand, och jag kastas ut i kalla korridorer och stora mörka hissar och trappor och oändliga golv och trånga kontor och ett öronbedövande sorl. Vill tillbaka. Vill hem.

Måndagen den femte september tvåtusenelva. Ett apokalyptiskt datum. Men nu är jag förbi det och har spottats ut på andra sidan och jag känner mig märkligt ren. Kanske behövde jag dyka ner mot botten, nå den, ta sats från den och skjutas uppåt, mot ytan. För nu är jag starkare. Och jag mobiliserar återigen mitt folk, leder dem genom detta kaos. Om än med darrig hand.