Mailman provfilmar

Var på provfilmning idag för en reklamfilm som kan ge mig en oerhörd mängd stålars. Christer, som jag känner sedan tidigare, presenterade mig för de andra som: "Björn - världens bästa skådespelare". Jag kände svettpärlor bildas i pannan när jag hälsade på de skalliga och välklädda reklammännen. Hade en lång promenad i solen bakom mig och innan dess trapporna i Hjorthagen. Dessutom hårt drabbad av pollenallergi. Svettig och rödögd alltså. "Nja, inte världens bästa kanske", svarade jag. "Men absolut en av de bättre i Skandinavien." Vilket ju faktiskt inte var så långsökt.

Provfilmningen var mycket värdig. Satt mest och skönsnackade med regissören. Han hade tydligen också arbetat inom Posten en gång i tiden, men likt de flesta andra hade han gått vidare. Jag berättade att Posten enbart är mitt dagjobb - en försäkran om att hyran kan betalas när det är skralt med andra inkomster.

Men emellertid är det ju så att man på en provfilmning inte kan komma runt själva skådespeleriet.

Att gestalta svårmod var naturligtvis ingen match, bara stirra tomt framför sig och vara sig själv. Betydligt svårare var det, något oväntat, att få fram förförarblicken. Denna blick som tagit mig så långt, öppnat så många dörrar - nu fick jag inte fram den jäveln! Kände mig mer tillgjord än någonsin när jag pressade fram ett snett leende och ett sänkt ögonbryn.

Förförarblicken svek mig idag.

Respekt till alla arbetare

Mailmans fordon.

På väg mot mitt hatade Hjorthagen och dagens tur idag får jag plötsligt syn på en gammal vän från det förflutna. I vilket annat sammanhang som helst hade jag naturligtvis hojtat på honom och han skulle skina upp och så skulle vi stå där och "tjöta" en bra stund. Han är en mycket rolig person.

Men idag, sittandes på en jättestor jävla moped, med en astronauthjälm på huvudet och ben rödfärgade av kylan. Nej, idag är inget sådant sammanhang. Dessutom är min vän på väg ut från TV4 - huset. Han är kanalens röst och tjänar oerhört bra på bara några timmars arbete varje vecka. Tjänar säkerligen betydligt mer på bara några få timmar än vad jag får ut i månaden på Posten. Och jag är inte missunnsam. Så vad är problemet?

Är jag en förlorare för att jag arbetar hårt? För att jag sliter i mitt anletes svett? Folket borde applådera mig där jag galopperar fram!

Så. Ska tänka på det nästa gång.

Vulkan

En vulkandjävul har kommit mellan mig och min fru och snart börjar jag ta detta personligt. Om mitt plan inte lyfter på fredag...

Mailmans dag

Åh nej.

Var ute en sväng igår, drog runt i den lilla staden, representerade för fulla muggar. Mille och jag som förr i tiden, taxi hit och dit, mötte upp en annan pajsare, Jonas, på Debaser Slussens uteservering. Huttrande och insvepta i filtar satt vi där och drack iskalla stora stark. Stone Roses i högtalarna; kände att vi ägde stället.

Vaknar tidigt, vid gott mod trots en smula huvudvärk. Denna lördag får bli min egen lilla dag. Tänker hylla mig själv idag. Unna mig lite gott. En snabb operation, dagens enda, är vad som krävs: Fram och tillbaka till ICA, låsa dörren, placera mig i soffan, eventuellt sprida ut lite halm och böka som en gris. Somna in, vakna med dregel i mungipan, lufsa runt lite i lägenheten. Somna om.

Packar upp varorna. Inser till min FASA att jag köpt fel chips. Barbecue. Trodde jag plockade en Ready Salted. Nu är allt förstört.

Mailman belönas

Tre bullar som betyder mycket.

Min längtan efter en bulle till kaffet efter lunch hörsammades igår av en av mina brevbärare. Ett utmärkt tillfälle för honom att visa mig sin uppskattning var det så idag fick jag motta en gåva i form av tre enorma kanelbullar. En fantastiskt fin gest och bullarna förgyllde verkligen min dag. Men framför allt var det en tung bekräftelse på att jag är på rätt väg med detta företag - att jag har brevbärarna vid min sida på denna inre resa.

Hjorthagen

Får stå kvar.

Hjorthagens kebab serverar Stockholms godaste Falafeltalrik. Så den benådar jag. Resten av Hjorthagen anser jag borde rivas, invånarna spridas, hundarna avlivas. Bygg sedan en ny stadsdel med Kebabrestaurangen som mittpunkt. Alternativt ge mig ett nytt brevbärardistrikt.

Ensam inte stark

Skiljs åt vid flygbussarna idag som så många gånger förr. Petra åker tillbaka till London och jag till Hägersten. Och nu är det den där jävla söndagen igen. Förbereder inför veckan: tar fram min postkostym, ser till att bröd och mat finnes; gör allt för att mota ångesten vid grind. Naturligtvis förgäves.

Planerar att gå till sängs tidigt, vakna utsövd, åka förbi postverket en sväng och sedan hem igen, ingen stor grej. Gillar ju vardagen egentligen. Men i natt. Kommer att sova sporadiskt, om ens något. Världen är för skrämmande för en ensam halv man i en alldeles för stor säng.

Tillbaka på banan

Mailman vet.

Med min älskade banan i högsta hugg tar jag mig på nytt an det jamaicanska köket, mitt ursprungs kök. Känner att mitt påbrå pockar på uppmärksamhet och jag bemöter det. Bjuder in ett par svenska vänner, delar med dem min kultur, min rytm, mina bananer. Dessa hårt arbetande människor, så drabbade av det långa kalla mörkret - här tinas de upp, inser livets mening och skönhet.

Naturligtvis.

Ordförande Mailman

Hur blev det så här egentligen? Varför tackade jag ja till att bli Bostadsrättsföreningen Isprinsessans ordförande? För inte handlar det om pengar - min ledande auktoritära ställning på Posten fyller det behovet mer än väl. Snarare beror det väl på att jag är så svag för smicker att när frågan kom gick det helt enkelt inte att motstå. Har så svårt att tacka nej, trots att tiden kanske inte räcker till. Typiskt mig, att kasta sig in i saker så här.

Samtidigt är det ju, vid sidan av att man känner sig hedrad och stolt, en häftig utmaning. Känner mig otroligt taggad!