På gymmet

”DU GER INTE UPP NU, HÖR DU DET?” Min son sitter på cykeln bredvid min. Han tittar på mig uppfodrande, nästan argt. Men jag blir inte rädd, inte nu. Är alldeles för utmattad, den salta svetten förblindar mig och jag känner att jag kommer att kräkas om jag fortsätter trampa. Passets ledare på skärmen framför oss maler på, deras peppande australiensiska provocerar mig, hur de nästan skrattar fram sina befallningar. Nu vill de att vi ska cykla stående igen, och det är outhärdligt krävande, men jag har inget val; sonen är på mig som en hök.

”VI VÄXER AV DET HÄR PAPPA!!” Han är lika utpumpad som jag, men till skillnad från mig är han inte den som ger upp. Våra blickar möts. Hans är bestämd och målinriktad, min är grumlig och uppgiven.

För mig har kapitulation alltid varit något fint, en gåva jag ger mig själv. Det är så jag har tagit mig an uppgifter och projekt, genom att aldrig sikta på att gå i mål. 

Min son skiljer sig från mig på den punkten. Att kasta in handduken bara för man egentligen inte orkar mer ligger inte för honom. Spinningpasset är trettio minuter långt, och då kör vi på i trettio minuter.

Minns när jag själv var elva år gammal, när mamma tvingade med mig ut i löpspåret. Inte skrek jag åt henne peppande, uppfordrande uppmaningar. Det enda jag kommer ihåg är att jag alltid valde den kortaste rundan, och att jag var mycket lyhörd inför min inre röst, den som oupphörligen vädjade till mig att ge upp.

Plötsligt är passet över. Men min resa har bara börjat: jag lärde mig något här ikväll.

Tack min son, för denna lektion.

Leopold "Leo" Muda

Vi har delat upp oss för några dagar, familjen. Hunden och jag är på olika platser.

Tänker han på mig alls nu, undrar hur jag har det? Jag tänker på honom iallafall, på alla de känslor han rört upp inom mig sedan han kom till oss. På hatet som så lätt väcks till liv vid minsta skall, på föraktet som fyller mig när han helt respektlöst stjäl mat från vårt bord. Jag skriker saker åt honom, fasansfulla saker som jag inte visste att jag hade i mig. 

När vi träffar andra människor, på middagar eller kanske på stranden, skäms jag över hans gränslösa, djuriska beteende, hur han kastar sig över dem utan att bry sig om samtycke. Han känner liksom inte av sammanhanget, många gånger är det ju inte alls läge för reservationslös glädje. 

En middag nyligen, på ett bord vid grillen låg de råa köttbitarna i väntan på den rätta glöden. Jag stod och samtalade med värden, såg inte hur hunden smög fram och började slafsa i sig av köttet. Vi vände oss mot honom, scenen var svår att ta in. Jag stod som förlamad av äckel och skam, fullständigt oförmögen att agera. Värden och en av gästerna var desto mer handlingskraftiga, de skrek och viftade bort djuret. ”Fräscht” sa värden tyst för sig själv efteråt och skakade lätt på huvudet. Jag skämdes då, sade inte ett ord till hundens försvar. 

Jag fanns inte där för honom, snarare sällade jag mig till hans belackare, till de som ännu en gång fick bekräftelse på att bara dårar skaffar hund. Jag stod inte upp för hans självklara rätt att vara en del av festen som pågick, att också han kan få falla för frestelsen att ta för sig. Det som låg där på bordet är ju det godaste han vet. Och vem är jag att döma förresten? Har själv betett mig grisigt så många gånger genom livet och låtit begäret styra mina handlingar. Och jag ska ändå föreställa en människa, han är ett djur. 

Jag föddes som människa för länge sedan, han som hund för inte alls länge sedan. Vi lär oss, vi undervisar varandra, vi tar oss fram. Tillsammans.

Förlåt mig Leo. Igen. Inte för att jag tror att du är sur på mig, för du är lever inte så; du dömer inte någon, din kärlek är förbehållslös. Du ältar inte gammalt skit, du vet att livet är för kort för sånt.

Hatet, föraktet, har inte med dig att göra. Du är sann, jag är något annat.

Kopplet

Han är släkt med vargen, själv är jag kusin med apan. Båda är vi håriga, han något mer än jag. Hans ögon bär stråk av sorg och lidande, men också stolhet, och han slår aldrig ner blicken när han möter min jagade blick. När vi är ute på promenad tittar jag ibland ner på honom, och då, när han fixerar min blick, är det som om han vill säga mig något, att han verkligen vill försäkra sig om att han har min uppmärksamhet. Men han har inte orden, bara blicken - och den säger mig mer än vad ord någonsin kan göra. Vi är vilsna, båda två, säger den. Du med dina hopplösa charader och din självupptagenhet, som att det bara är du som inte förstår var du befinner dig och vad alla dessa år som du samlar på dig i en allt mer accepterande takt egentligen betyder. Och så jag, en hund, en evig existens, en gång ett mäktigt rovdjur, nu förvirrad och bortkommen långt bort från de mina; du håller mig i ett koppel, varför?