2000

Mannen som håller fast mig den där sena natten på konsthögskolefesten är galen av vrede, de rödsprängda ögonen lyser i mörkret, som på en schakal eller kanske en hyena. Andedräkten är djävulens; frän och distinkt, samtidigt flytande, obestämd. Han morrar fram sitt budskap in i mitt öra när vi dansar den där valsen med varandra, den som ibland uppstår när två män bråkar och grabbar tag i varandra. Som vanligt är det inte jag som leder dansen, det är han. 

"Du ska ge fan i min tjej. Hör du det din jävel?" 

Han är skådespelare, jag med. Vi spelar i samma tv-såpa, billigt skräp på TV4. På måndagen ses vi igen i sminket. "Förlåt mig för i lördags, jag såg rött alltså", säger han.

Sammandrabbningen där på lördagsnatten och nu detta, hur vi möts och försonas, en del av mig vill ha det just så. Det får mig att känna mig som en variant av man som jag vill testa på att vara. Den där toxiska maskuliniteten, eller vad det nu kallas, vill in i den gemenskapen. Förvisso hade jag varit helt passiv i striden, men ändå; här står vi ju nu, två män som hamnat i konflikt över en kvinna, ett tidlöst tema. Dessutom är vi skådespelare, vi ska vara nerviga och lättantändliga.

"Det är lugnt", svarar jag. "Vem har inte tappat konceptet när man är kär?" Han flinar och blinkar med ena ögat mot mig. "Jag bjuder på ett glas på fredag"

En annan del av mig vill inte ha det så här. Den delen låg i fosterställning i sängen hela söndagen, oförmögen att ens ta mig till toaletten. Med blöja låg jag där, hopkrupen med tumme i mun, tröstlös. Dagen blev till kväll, blev till natt, jag skrek och grät mig till sömns, äntligen drev jag iväg, bort från de där lysande röda ögonen.

2023 - 1990

Var på scenkonstmuseet häromdagen, tillsammans med två av mina barn. Vi tillbringade nästan fyra timmar därinne, det var som att tiden löstes upp. Flera våningar med olika rum, alla fascinerande och utmanade. Museet var näst intill tomt på besökare, märkligt. Vi ägde stället, rummen var våra, tiden likaså.

Rum med scenkläder som man fick prova, smink framför speglar i loger, dofterna slog emot mig, slängde mig tillbaka till den där logen på en teater i Malmö. Det var ett annat liv, jag var yrvaken då, som att jag sovit fram tills dess, och nu hade jag blivit väckt och plötsligt befann jag mig i mitt rätta element; det var ju hit jag var kallad, till sminket, scenkläderna och den väntande scenen - skrämmande och så inbjudande -  därbakom skynkena. 

Doften bar på själva essensen av den tiden, den där lilla, lilla tiden i det korta liv som är mitt här på jorden. En loge på Victoriateatern i Malmö, doftminnet hade slängt mig tillbaka dit, eller var det verkligen så? Som att den där första logen skulle symbolisera något, ens för mig? Mitt liv är ingen film, med scener och vändpunkter, ingen episk roman om en pojke som blev en man och som idag blickar tillbaka på sitt liv. 

Inte var det så att jag kastades tillbaka i tiden. Det hände inte. Doften på scenkonstmuseet påminde mig om en tid för länge sedan, ett minne väcktes till, mer än så var det inte. Dessutom är minnesbilden ofullständig, en vag känsla bara. 

   

Jag slog mig ner vid ett av sminkborden, barnen hade fullt upp med att vara i nuet, provade klänningar och hattar. Satt där och insöp dofterna och försökte envist att försätta mig i ett tillstånd, ville så förtvivlat gärna skapa en länk mellan nu och då. Men det enda jag såg framför mig var mitt eget åldrade ansikte i spegeln.