Men det är också svårt att sälja skivorna, och jag tänjer hela tiden på en gräns: bara den här sista, sedan är det nog. Dessutom kan jag tycka det är genant att vara där så regelbundet, som att jag blottar min utsatthet för honom.
För några dagar sedan avböjde han mina skivor, sa att han redan köpt in så mycket den dagen, och han tittade på mig medlidsamt, som att han undrade hur jag skulle överleva nu. Det var ett tungt avvisande för mig, och jag insåg att jag behövde plocka med mig bättre grejer nästa gång; skivor som jag lovat mig själv att aldrig sälja.
Imorgon går jag dit igen, tänker jag. Imorgon är det ju fredag och då behöver jag ha pengar, för då vill jag dricka och röka med mina vänner.
Dagen därpå står jag där med ett gäng skivor som betydde allt för mig en gång. På vägen dit tänkte jag på det som en före detta flickvän sa till mig nere i Snaps källarmörker för en tid sedan, hur hon skrek i mitt öra att jag "säljer min själ!", när jag berättade för henne hur jag får in pengar nuförtiden. Jag skrattade åt det då, men nu förstår jag att hon har rätt: det rister och sliter i mitt inre när jag plockar upp dyrgriparna och räcker över dem för granskning. Han studerar skivorna noggrant. Har lärt mig att avläsa hans hummanden och mummel, och jag tolkar ljuden som att han är intresserad av att göra affärer med mig igen.
När han tar upp och granskar "Guerilla Dub" med The Revolutionares, tittar jag bort, det är alltför smärtsamt. Det var min första reggaeskiva, och jag lyssnade på den hela tiden som barn, framförallt när jag lade mig för att sova, då den nattade mig i hörlurarna. Omslaget är besynnerligt. Det pryds av en man som håller ett maskingevär med båda händerna uppsträckta, och bakom honom kan man skymta palmer. Han ser snäll ut, och musiken är så varm och murrig, så jag tänkte alltid att han måste vara någon slags frihetskämpe.
Skivan ringar in så mycket av en tid i mitt liv, men det är ju bara en skiva, och jag är på en annan plats nu. Och det som kommer sedan, morgondagen, kommer också att försvinna, och ingenting tar jag med mig härifrån.
Jag lämnar skivbörsen med en bunt sedlar i framfickan. Hej då själen, eller iallafall en liten del av den. Pengarna bränner, jag handlar dryck och snacks och mobiliserar inför kvällen. Min lägenhet är en bra samlingspunkt, så jag bjuder in.
Gästerna trillar in en efter en. Vissa av dem ringer på, men de flesta tågar bara in med sina klirrande påsar och slår sig ner. Några i soffan eller på sängen, övriga på golvet. Jag står som vanligt vid stereon och fipplar med mina cd-skivor och noterar knappt vilka som fyller rummet. Men det är ändå alltid de samma. Vänner som jag känt sedan barndomen eller tidig tonår, tillsammans med ett par nyare förmågor. Alla unga män nu, en del i sällskap med sina flickvänner, men majoriteten av oss utan.
Några börjar genast packa upp mat som de köpt med, och oset från hamburgare och indiskt blandas med röken och alkoholen, med transpirationen i den instängda bostaden. Själv har jag redan ätit, fiskbullar i dillsås och pulvermos, det såg jag till att få avklarat redan på den sena eftermiddagen. Nu är klockan kväll, det är mörkt sedan länge därute, och alltför kallt för att vi ska kunna vädra ut odören vi vistas i.
Jag vrider upp volymen på anläggningen; det skorrar och överröstar alla försök till konversation. Blir tillsagd att sänka och gör det, men höjer snart igen. Vi lämnar sen, och ger oss ut i mörkret.
Jag tar mig fram, hela vägen till Snaps Källare, med själen som bränsle.
