Lördag i den tidiga tonåren

Det var sen eftermiddag i oktober, snart skulle den övergå i kvällning. Vi vankade utan mål, jag och min kompis, förflyttade oss i den tidiga skymningen. Tidigare på dagen hade vi varit nere i sjukhustets kulvertar och åkt i de långa korridorerna på sparkcyklar. Det blev snart enahanda, men kittlingen av att det inte var tillåtet att nyttja sparkcyklarna och rulla fram i de underjordiska gångarna fick oss att fortsätta. En man som drog på en bår skrek efter oss, och det ökade på spänningen ytterligare. Vi fick inte vara där, det var rentav förbjudet, vilket var vårt bränsle. 

   

Men till slut la vi ner. Vi skildes åt för att gå hem och äta, sen möttes vi upp igen.

På helgerna måste man söka sig ut, det var därför vi befann oss här ute. Nu var det lördag och då kunde man inte sitta hemma och trycka, även om det var varmt och skönt.

  Vindarna tycktes komma från ishavet och jag stoppade händerna i fickorna. Morgondagen kastade sin skugga över mig. Veckans sista dag, varför var den så besvärlig? Redan på lördagsmorgonen kände jag av den, hur den kom krypande med sin ödslighet. 

Det är besynnerligt, för egentligen existerar den ju inte på riktigt; veckan med sina dagar är något människan har hittat på för att bringa struktur till vår befintlighet. Söndagen är bara ett påfund, eller en fantasi.

Men ändå: när söndagen var över så gick resten av veckan ut på att komma bort från den, samtidigt som man hela tiden närmade sig en ny. Enda gången jag kände mig fri söndagens boja var på väg hem från skolan på fredagen. Då ville jag stanna nuet.

Vi vandrade de tomma gatorna fram. Mörkret lade sig slutligen, och det var gott: att vara ute i kvällen och natten var vad som förväntades av oss. Instinkten styrde oss, fick oss att irra runt på jakt efter något vi inte förmådde uttrycka. När dagens ljus byttes mot dunkel, då blev landsortsstaden något annat; gatorna, parkerna, antog en ny skepnad. 

   En ensam sprayburk rullade runt i vinden, jag plockade upp den och skakade: inte tom. Gick fram till ett elskåp samtidigt som kompisen spanade: lika folktomt som alltid, spraya på. Men färgen räckte bara till den första av den obegripliga samling bokstäver som utgjorde min signatur, min "tag". 

   Jag studerade mitt ofärdiga verk, ett knappt synbart Z i silver, och det kändes ändå lite bra i kroppen. 

Vid en järnvägsövergång stötte vi på en flock med killar som också drev runt på måfå. Några kände jag lite, de gick i en parallellklass, andra gick på en annan skola, de hade jag sett i skolkatalogen. Vi anslöt till dem och fortsatte vår färd genom lördagskvällen. 

   Det var en rätt spretig samling, förenade av lusten att vara ute sent. En av dem drack ur en flaska läsk, och när han var klar kastade han den upp i luften. Det var lite kul när den sen träffade asfalten och gick i kras, det tyckte alla och flinade samtidigt som vi tittade oss omkring. Men ingen hade sett nåt, så vi lunkade vidare. En dosa med portionssnus gick runt mellan oss. Jag avböjde då jag motvilligt insett att jag alltid blev sjuk av det, kallsvettig och illamående. 

   Vi bestämde oss för att gå till slottet, där hade vi hört att ungdomar brukade samlas på helgerna.

   

På vägen passerade vi mitt hus, och jag såg det varma ljuset därinne. 

Framme vid slottet hörde vi ekande rop, tjo och tjim. Platsen var belägrad av mörka silhuetter, man såg inte vilka det var som irrade runt därinne på borggården och utmed vallgravarna, men de föreföll äldre än oss. 

   Plötsligt frigjorde sig en figur ur ett sällskap som rumlade runt i en av slottets tunnlar, och vinglade fram till oss. Det var ju hon, en klasskompis, en av de som hade börjat umgås med äldre killar, storväxt med långt ljust hår. Hon slet tag i en av oss, den kortaste killen i min parallellklass, och kysste honom, länge. Sen skrattade hon och lullade tillbaka till de andra inne i tunneln. Det var mycket omtumlande, inte bara för honom, utan för oss alla. Utgick från att han var okysst fram till denna stund, att det var därför ett belåtet men framförallt lättat smil spreds sig i hans nuna. Möjligen hade han föreställt sig en något mer romantisk debut, men nu var det gjort.

Det var en uppfriskande händelse, men samtidigt skrämmande; vi lämnade slottet och det som pågick därinnanför murarna. 

Därefter drev vi runt nån timme utan att stöta på nån eller nåt. Det var kallt, och de flesta i den lilla staden var väl hemma. Klockan började bli sen, snart kunde man gå hem.

Nästa helg skulle en mässa äga rum i staden och uppe på en kulle hade man monterat stora skyltar för att marknadsföra den. Vi fick syn på dem och drogs dit, kanske kunde man hitta på nåt där? 

   Väl framme vid de enorma plakaten av plåt började några av oss känna och klämma på konstruktionen. Den var mycket bastant och robust byggd, med oräkneliga bultar och skruvar.

Att montera ner den skulle ta timmar, så här fanns ingen tid att spilla. Med ens förvandlades den tidigare så oorganiserade gruppen utan riktning till ett mycket effektivt arbetslag med ett tydligt mål i sikte. Det skruvades och vickades metodiskt i natten, samarbetet var imponerande. 

   Jag betraktade verksamheten nån timme utan att deltaga aktivt, eftersom jag inte var särskilt praktiskt lagd. Sen gick jag hem. De andra noterade knappt min sorti, de var så upptagna med sitt.

På måndagen, efter ännu en söndag, stod det att läsa om skyltarna i lokaltidningen, att de hade monterats ner under lördagsnatten. Det var en liten notis, men iallafall: jag var där.

Lättare attack på APT

APT kallas det och står för arbetsplatsträff. Blir ombedd att närvara vid ett sådant, så det gör jag. Upplägget brukar gå ut på att chefen sitter vid en projektor och pratar framtid och visar bilder, och denna träff är inget undantag. Ibland har de kommit över nåt billigt parti fika, den här gången är det chokladbollar som man får plocka ur uppsprättade kartonger. Jag tar en och slår mig ner bland de andra. Nån beklagar sig, tycker vi skulle få punchrullar istället, men i övrigt är stämningen rätt god. Det är torsdagsförmiddag, och genom fönstren kan man konstatera att regnmolnen börjar skingra sig och släppa fram solen. 

Snart är vi därute, vi ska bara ta oss igenom det här först. Den krassa verkligheten, den vi står inför, måste än en gång gås igenom. Chefen slår på projektorn och bilder börjar visa sig på den stora vita tavlan. Framtiden bjuder på stora utmaningar och prövningar, men vi kommer att övervinna dem, säger han. Posten har funnits i flera hundra år, och vi kommer att fortsätta finnas till och leverera.

Jag tittar på klockan. Två minuter har gått av de fyrtiofem som en APT tar, och jag är redan ostadig. Det där han sa, om de hundratals åren, att allt kommer att fortsätta, skakar om mig. För vem är jag i detta?

   Företaget består, tillskillnad från oss i det; vi förgängliga.

Träffen fortskrider och jag hör kollegor ställa frågor om hur arbetet kommer att gestalta sig i framtiden, hur våra rutiner kommer att se ut, om arbetstider och göromål. Själv har jag placerat mig i en liten, liten lucka i tiden. Tjugofem minuter av mötet har nu gått, tjugo återstår; bakom oss oändlighet, framför oss en evighet. 

Borde vi inte prata om det också? Hur vi lever samtidigt och bredvid varandra, försöka reda ut betydelsen av detta. Tiden må vara obegriplig, men nu sitter vi här, den här lilla samlingen människor som pratar om ett företags framtid: nog måste det väl innebära något?

Ni ställer frågor om teknikaliteter och blundar för den stora elefanten i rummet. 

Att vi sitter här och delar tid och rum utan att veta var vi befinner oss.

Drabbas plötsligt av ingivelsen att föreslå att vi alla runt bordet ska fatta varandras händer och sedan sitta tysta tillsammans, men slår undan den. Kanske skulle det få mig att framstå som ännu mer apart på den här arbetsplatsen. 

Chefens röst är mjuk och bär på en angenäm melodi. Han säger att allt kommer bli bra, men att vi måste bredda oss, expandera vårt kunnande. Hans blick möter min, alldeles kort, och jag blir lugn igen.

Allt blir bra.

Häromdan

Ser honom nere på ängen, hur han kommer släntrandes. Han är på väg hem från skolan, och idag måste han ha tagit en annan väg än den vanliga, kanske gick han genom skogen. Egentligen har jag väl annat att stå i, men jag stannar ändå kvar vid fönstret, betraktar min son som närmar sig huset. 

   Plötsligt stannar han till och blir stående, som att han slagits av en tanke, och behöver vara stilla för att få ordning på den. 

Han står orörlig och blickar ut över ängen, jag står vid fönstret och tittar på, i smyg: hur skulle jag kunna låta bli?

När jag iakttar något av mina barn utan att de vet om det, när de är så upptagna med något att omvärlden suddas ut, träffas jag alltid av samma insikt: de är mina, men framförallt är de sina egna. Och de rör sig i sina egna universum. 

Vad funderar han på nu? I vilka banor rör sig hans tankar? 

Kanske tänker han på gårdagen, då vi trasslade in oss i ett bråk. Det var så onödigt, men jag var trött och mitt tonläge blev därefter: kärvt och skarpt på ett sätt som jag inte känner mig alls bekväm med. 

   Det låste sig, och han avvek från oss, gick in bland träden och satte sig på en sten. Resten av familjen fortsatte hemåt, men jag stannade och kallade på honom.

"Kommer du nån gång?", ropade jag otåligt. Vi var alldeles nära tunnelbanestationen, med den hårt trafikerade vägen intill. En man med jagad blick vinglade förbi. Egentligen var vi inte långt hemifrån, men platsen kändes osäker. Hur länge ska det här ta, tänkte jag uppgivet, och började långsamt gå mot honom. Mina steg var närapå demonstrativt släpiga, som att jag ville visa honom hur trött jag var på hans beteende. 

Sedan stod vi länge där, han och jag. Vi diskuterade det som hänt, jag lirkade mest; ville ju bara att vi skulle gå hem. 

"Varför är du så arg?", hade jag frågat, och hans svar tänker jag på nu när jag tjuvtittar på honom genom fönstret:

"Jag är inte arg, jag är ledsen."

Han var inte arg igår, så enkelt var det inte, inget är enkelt. Pojken som nu tycks ha fått ordning på sina tankar och återigen traskar hemåt, i honom ryms nämligen hela världen.