Min vrå

En gång blev jag så fasansfullt arg på min storebror. Det var fredagseftermiddag, tidig höst. Vi stod vid cyklarna intill huset där vi bodde, hade cyklat hem tillsammans från skolan. Han gick i sjätte klass, jag i tredje. På vägen hem hade stämningen varit god oss emellan, det var den för det mesta, men nu, när vi stod med våra slanglås, vände det plötsligt.
   Han sa någonting, och idag kan jag inte minnas vad. Men vreden som vällde upp inom mig, den har jag inte glömt. Den var så oväntad, så överrumplande, och den krävde sitt utlopp.
   Min bror låste sin cykel och gick över gruset, på väg mot dörren. Jag stod tyst kvar med mitt slanglås. Jag kallade på honom och han vände sig om. Så svingade jag iväg slanglåset mot honom.

Det här är ett av min barndoms mest spelade minnen. Slanglåset som snurrade i sin färd mot min bror, lugnet som genomfor mig precis innan det träffade hans mage. Hur han vek sig av smärta, gällt skrikandes. Scenen var fulländad. Så ren och så tydlig, faktiskt en uppvisning i precision. För som jag minns det stod han långt bort, förstelnad inför slanglåset som så bestämt rörde sig mot honom. Han träffades av det och lugnet lämnade mig, det var så hemskt.

Det var en alldeles perfekt fredag i september. Eftermiddagssolen som fortfarande värmde, friskheten i vinden, helgen som låg framdukad. Detta var den bästa platsen att befinna sig på: att få vara tillsammans med sin storebror hemma en fredag.
   Och nu tog jag sönder alltihop. När jag såg hur han segnade ner, då var allt raserat. Vi som skulle köpa fredagsgodis sen, istället skapade jag en tragedi. Jag sprang förbi honom, in genom dörren och uppför alla trapporna till vinden. Det fanns en vrå där som jag ibland tillbringade tid i, och nu fanns det ingen annan plats för mig. Utrymmet var så litet att det bara var jag i familjen som fick plats där. Härifrån hörde man endast avlägset allt det som pågick i huset; den lilla ytan var en frizon.

Vet inte hur länge jag satt där den där fredagen. Men upplevelsen, den kan jag än idag återkalla. För trots att skammen var ett barns, och sorgen likaså, finns platsen kvar inom mig. Slamret från köket, dörrar som öppnas och stängs, syskon med kompisar som väller in och ut igen. Det är fredag i huset, och jag hör min bror, han pratar i telefon och skrattar. Doften av middag letar sig upp till vinden och in i mitt skrymsle. Mamma ropar på mig, pappa också, tycker att jag faktiskt kan komma ner nu. Men jag förstår inte hur det skulle vara möjligt, hur detta någonsin kommer att bli bra.

Allting är så skört. Lyckan som var min och vår, så lätt jag förintade den. Men att den ändå fortsatte så nära mig, alldeles vid sidan av det mörker jag satt i. De kallade på mig, men jag satt fast här i min oändlighet. I en ficka mellan allt och det som är inget. 

Livet är detta, det vet jag idag. Det sorglösa slamret från ett kök en fredagseftermiddag, de trygga rösterna, och så det där andra som löper parallellt, alltid. 

Klockan närmade sig nio på kvällen, snart skulle servicebutiken stänga. Mamma ropade på mig igen: din bror är inte arg på dig, kom ner nu, han vill köpa fredagsgodis med dig. Och det visste jag ju, han blev aldrig arg på mig, det var inte därför jag satt här.

Jag lämnade min vrå, återvände till livet igen.

Budskap i natten

Jag har en dröm som återkommer med regelbundenhet. Två gånger i månaden drabbas jag av den, och den är lång, sträcker sig över hela natten känns det som. Vissa gånger har den formen av ren mardröm, andra gånger är den bara ett nattligt tidsfördriv. Men oftast gestaltar den sig som en korsning av de två: alltså som en dröm om framgång med kraftig underton av svärta.

Det är en dröm om succé utan sötma, att segra utan att vinna. Och den bär på samma tema som de flesta av de mardrömmar jag skapar i natten. Ledmotivet är alltid att komma för sent, att vara fel man på fel plats. Vara felaktigt placerad, malplacerad i rum och i tid.
   För den är ens ständige följeslagare i livet: tiden. För längesedan hade jag den framför mig, den låg där öppen och redo att fyllas med innehåll, rentav med framgång.
   Men nu är det inte så längre. Därför plågar det mig så, att jag fortfarande drömmer om att jag blir antagen på scenskolan. För drömmen är i realtid. Jag är alltså inte ung och lovande när jag välkomnas in i värmen, jag är gammal; jag är den jag är idag.
  Det är så genant, för jag vill inte vara där. De tittar på mig, mina unga klasskamrater. Medlidsamt betraktar de mig när jag så sent i mitt levnadslopp äntligen når min bekräftelse, mitt genombrott. En av dem, han är alltid med i drömmen, har på sig en sån där väldigt urringad svart t-shirt och vi ska göra scener tillsammans, han och jag, och det är bara en plåga. Han skuttar runt och lever ut och är fri i sitt uttryck, i kontakt med alla sina sinnen, och jag är stel, tom, gammal.
   Ingen begriper vad jag har där att göra, allra minst jag själv. Och detta är den framgång jag alltid trånat efter.

Men att få se sitt namn på den där listan med antagna, det var alltid mitt mål, och där är jag nu.

Fast kanske bär den på ett budskap till mig, drömmen. Imorse, efter ännu en nattlig veva bland scenskoleprov och spänstiga studenter, slog det mig plötsligt. Kanske ville jag aldrig komma in på den där skolan när det begav sig. Kan detta vara drömmens sanna innebörd? Att allt bara är ett sorgesamt missförstånd som jag dragits med?
   Ja! Och insikten om detta har alltid varit planterad i mitt undermedvetna. Två gånger i månaden, år efter år, har det sänt samma budskap och först nu landar det hos mig.

Jag ville aldrig gå på scenskolan. Den platsen var inte för mig.

Och så självklart det ter sig nu, det som jag alltid sett på som ett av mitt livs svåraste stunder, när jag kissade ner mig precis innan sista scenen i sista omgången på Stockholms scenskola. Hur det varma kisset på jeansen så snabbt blev kallt och hur det rörde till allt för mig där jag stod inför juryn. Inte en mening kom i rätt följd, inte ett steg togs i rätt riktning.

Det var ju bara mitt undermedvetna som såg till att jag räddades från den institutionen. På ren instinkt  kissade jag ner mig.

Så ser jag på det från idag.