Tältet

Trots att värmen är tryckande, även här i skuggan mellan träden, sjunker temperaturen i min kropp stadigt. Det är så den vanligtvis reagerar på stressångestpåslag. Snart är jag så frusen att mina händer domnar bort, vilket kommer att försvåra mitt arbete ytterligare. Ännu en gång slår jag på instruktionsfilmen på telefonen, den som visar hur man sätter upp detta förbannade tält. Men lika naturligt som det verkar på filmen, lika obegripligt ter det sig i praktiken. Känner att jag börjar utveckla ett hat gentemot mannen på filmen, finländaren i bergsklättrarkläder som sätter upp tältet så snabbt och effektivt i snön.

   Han är så kapabel, duktig och rask den jäveln. Allt som jag inte är nu. Därför avskyr jag honom.

   Jag stänger av och fortsätter min tröstlösa kamp.

Min son betraktar mig när jag monteras ner, för varje gång som jag börjar om från början försvinner ytterligare en del av illusionen av en fungerande far. Och det går fortare och fortare, snart återstår endast smulor av den jag så innerligt hoppades vara: pappan som bara, liksom i förbifarten, sätter upp ett tält. 

   Men det här tältet är inte som tälten förr. De som jag satte upp. För det gjorde jag väl, satte upp tält?

Min son, som varit så upprymd inför resan och tanken på att bo i tält med sin pappa, nu sitter han lutad mot ett träd och betraktar spektaklet med uppgiven blick. Ibland slänger han till mig uppmuntrande, peppande kommentarer: nu ser det ju ut som ett tält, så det ordnar sig ju, allt blir bra.

   Men inget ordnar sig. Situationen ligger helt på mig, har ju haft all tid i världen att undvika detta haveri. Men häromdagen, när jag faktiskt tänkte förbereda mig och sätta upp tältet i trädgården hemma, hade jag nästan omedelbart tappat lusten och istället blivit stingslig och obehaglig. Och när en granne vandrade förbi och lite nyfiket frågade om jag skulle ut och campa, ja då hade jag blivit direkt konfrontativ. Fräst något om att detta var nog förnedrande som det var utan publik. Jag gav därefter upp och packade tillbaka tältet, tänkte att det där löser sig på plats.

Därför är det väl rätt åt mig nu. Och hade det bara varit jag här skulle jag ha gett upp innan jag ens börjat och nu suttit på färjan tillbaka till fastlandet. Men det här är vårt äventyr, och att lämna skärgårdsön är inget alternativ. Kan inte fly längre, så som jag alltid gjorde förr. Däremot behöver jag finna en lösning, och det fort. 

   För jag vill inte gå under här, mitt framför min son. Och inte bara han förresten: badgästerna en bit bort, nere vid stranden, detta utspelar sig även inför dem. Känner deras blickar, hur de alltmer söker sig hitåt.

Sätter på instruktionsfilmen igen. Stänger av ljudet den här gången, klarar inte av den perfekta människans överlägsna finska. Men här finns fortfarande ingen vägledning att hämta.

Jag sjunker sakta ner på knän, betvingar en impuls att höja näven mot skyn och förbanna Gud.

Det är då han kommer, den unge mannen runt de tjugofem, småjoggandes med bar muskulös överkropp längs stranden. Och jag agerar precis som den nödställde jag är; ropar och viftar med armarna. Mannen vinkar först vänligt tillbaka, sådär som man gör när fullständigt främmande personer plötsligt får för sig att hälsa på en. Sedan, när jag inte slutar att vinka, inser han att mannen med pojken därborta bland träden faktiskt söker kontakt på riktigt.

Jodå, ett eller annat tält har man väl satt upp, Jakob heter jag förresten, säger han och tar sig an röran på marken. Jag backar lite åt sidan och orden bara väller ur mig. Så skönt det är, nu när man inser att allt kommer bli bra, att få prata av sig. Om kampen jag förde, hur hårt jag slet men utan resultat, om tälten förr i världen, att de ju faktiskt var konstruerade på helt annat vis.
   Jakob lyssnar och arbetar på samma gång, och jag kan verkligen uppskatta det hos folk, den formen av simultanitet.
   Han jobbar mycket systematiskt och noggrant, någon uppgivenhet kan inte skönjas. Det är en attityd som påverkar, och snart finner jag mig själv involverad i processen. 

   Det är så underbart att uppleva, hur mina händer plötsligt hittar rätt bland tältpinnar och skynken. Även min son påverkas av den uppsluppna, optimistiska, stämning som infinner sig när tältet så sakteliga reser sig. Han lägger en hand på min axel, säger att snart är jag värd ett avsvalkande dopp. 

Hos Jakob finns inget av det mörker jag bär på inför alla situationer i livet. Och nu delar han med sig av sitt ljus; han skingrar min hopplöshet.

Snart återstår bara finlir. Tältet står stadigt och nu korrigerar vi tillsammans, spänner åt lite och slätar ut. Ett avslut närmar sig, snart återstår inget mer att göra, och det känns nästan vemodigt att vi nu måste skiljas åt. Vi var ju ett så bra team, kompletterade varandra så väl.
   Hur ska jag kunna tacka dej för det här, frågar jag och det är väl tacksamhet om något, att inte veta hur att bara säga tack. Han svarar att det räcker gott bara att förgylla någons dag, och det har han väl rätt i; att få göra en god gärning är ju något man kan leva på, lite som en insättning på sitt eget karmakonto.

Vi skiljs åt. Och jag tror nog att min son är lite stolt över mig, att jag fick ordning på allt till slut. Inte bara på tältet, utan även mig själv.

Anteckningar från släktgård

"Hon är så oerhört bipolär, Margareta." Vi sitter och äter frukost. Runtom oss sitter andra familjer. Vi befinner oss i släktgårdens stora kök och allt är sig likt här, nu som för fyrtio år sedan. Alla är vi avlägset släkt med varandra, vilket skapar en underförstådd förväntan av umgänge. Men än så länge - det här är vår tredje dag på gården - har försöken till samkväm varit trevande.          
   Platsen är lika skrämmande som då, men skillnaden nu, och den är avgörande, är att jag kan tillåta mig själv att fascineras av obehaget, till och med underhållas av det.
   "Aha", svarar jag och nickar åt kvinnan som är i sjuttioårsåldern och min släkting på ett sätt jag inte riktigt förstår. Nog har jag noterat att Margareta uppträtt besynnerligt; sävligt frånvarande och innesluten i något parallellt, så jag blir inte särskilt förvånad. Nu sitter hon i rummet bredvid och spelar piano. Hon spelar fantastiskt och när musiken letar sig in i köket sprids ett lugn, som att allt som pågår här bara är fiktion, och rummen endast scenerier.
   "Så vackert du spelar Margareta!", ropar den kvinnliga släktingen, men hon får inget svar annat än fortsatta ljuvliga pianoslingor.

De mänskliga tillkortakommandena, all denna dysfunktionalitet, överallt pågår det här. Som var som helst såklart. Men i de här rummen blir samspelet mellan människor så närgånget, för det finns liksom ingenstans att fly. Det var det som skrämde mig så som barn och det som jag finner så fängslande idag. Eftersom jag har ett val idag, och jag väljer att stanna. En hel vecka faktiskt. Med ständigt nya problematiska scener.
 
Som mamman och pappan och de två barnen som sitter och äter frukost vid bordet bredvid, de verkar inte ha vaknat upp rätt sida, inte mamman iallafall. "Vasaru?!", väste hon defensivt aggressivt som svar på pappans "godmorgon" alldeles nyss. Och när han upprepade sitt "godmorgon", denna gång mycket artikulerat, svarade hon bara med en lätt nickning.
   Någonting skevar dem emellan, det är ju uppenbart. Jag vet att pappan är släkt med mig, men vi har inte rett ut hur, bara småpratat om småbarnsår och tidiga morgnar. Mamman tog emot oss när vi anlände häromdagen och då var hon så behaglig och engagerad, men nu tycks ett mörker ha lagt sig över henne. Hon häller upp en kopp kaffe och sätter sig med sin familj. Snart lättar stämningen, och familjelivet rullar på som det ska igen för de fyra.
   Jag tänker att gården gör detta mot människor; jag har själv pendlat och svajat sedan vi kom hit, och kanske har också jag blottat mig som människa och uppvisat både mörker som ljus. Eller så märks jag inte av, vad vet man. Vet egentligen bara en sak, och det är att det är upp till mig själv hur jag förhåller mig. Men min inställning till denna plats skiftar ständigt, svänger fram och tillbaka mellan barndomens utsatthet och därmed avsky, till mitt vuxna alter egos mer balanserade perspektiv.
   För den här släktgården är så märklig. Jag som alltid brukar hävda att platser från det förflutna går vidare även om man själv inte gör det, och att det därför egentligen inte ger särskilt mycket att återvända till dem. Med den här platsen är det precis tvärtom; den har inte gått vidare utan bestått. Därför är det i sanning en tidsresa att komma hit, precis som det där man ibland kan fantisera om: att återvända till sammanhang där man misslyckats tidigare och göra upp. Att få sin revansch på något som gnagt inom en.

Släktgården utövar än idag sin makt över mig. Jag kommer aldrig att kunna brotta ner detta monster.

Vi dukar av efter frukosten och packar ihop badkläder. Bokskogen man går genom för att nå bryggan och bastun vid den lilla sjön är magnifik i sin sagolikhet och jag känner hur jag renas inombords. När vi kommer fram är badplatsen endast vår och det är en sådan där topp i livet, ännu en. Vi badar i det ljumna sjövattnet och skräddarna som trippar runt på vattenytan är desamma som för fyrtio år sedan; allt är sig så likt och det gör mig upprymd nu. Kommer på att min syster berättat att hon rispade in sitt namn någonstans i bastun som tonåring, och att det fortfarande ska finnas kvar. Det kittlar till när jag hittar hennes namn, både för - och efternamn faktiskt, djupt inpräntade i träet. Som en länk mellan då och nu, och jag försöker formulera en tanke, eller reflektion, över tid som passerar, men kommer ingenvart för det behövs inte. Min systers namn på bastuns vägg gör mig trygg.
   Och i denna stund känner jag endast tacksamhet över att tiden har stått still här.

Men snart måste vi upp till gården igen och jag minns hur sjön var en tillflykt för mig även som barn.

Tillbaka i köket förbereder vi lunch och det slår mig att jag faktiskt kan hantera situationen rätt bra. Det är ju samma larm kring bordet som hemma, och att vi delar matplats med andra är inget som egentligen påverkar. Det är rentav befriande att ha dem här, dessa avlägsna släktingar, och kunna konstatera att de också tjafsar och stökar under måltiden.
 
Plötsligt kommer en gammal dam in i köket som jag inte tidigare sett. Det är något med henne som får mig att bli vaksam, som att jag förbereder mig på konfrontation. Hon presenterar sig för oss, skakar våra händer, även barnens. Känner hur jag instinktivt sträcker på mig, att jag vill göra gott intryck. Den här människan är densamma som då, när jag var barn, och allt återvänder: vad vill hon oss?
   Hon spänner ögonen i mina barn, talar om för dem att klockan tre skall alla barnen dansa ut midsommarstången, ni också. Det är ingen inbjudan, bara ett konstaterande.
   Jag inser att hon är draken från det förflutna, den jag kommit hit för att betvinga. För jag ville aldrig vara med på något, men jag hade ingen röst då. Nu är det dags att visa att jag har det idag. Men gommen torkar och tungan blir alldeles sträv. Jag är mållös, igen.
   Hon tar några stela, orytmiska danssteg över köksgolvet för att visa. "Det vill ni väl?" Hon riktar sig mot min son där han sitter obrydd och trycker i sig pannkakor. Han tittar upp, ser på henne ett tag, tar frågan i beaktande. Så svarar han.

"Nej".

Tänk att det var så enkelt.