Feberdrömmen

Som genom en fingerknäppning slår febern till och jag placerar mig i sängen i källaren. Jag är utslagen, chanslös inför denna kraft.
De trygga ljuden från min familj däruppe i köket, jag vill upp dit, men jag hör dem allt vagare; de smälter samman med ljuden, rösterna, från min tidiga barndom där jag ligger och skakar i min klättrande feber och jag är tillbaka i den där trappan, på väg ner till TV- rummet. Jag återvänder alltid hit när frossan skalar av mig alla lager. Till mitt första minne som också kunde blivit det sista.
   Jag är tre år och har en brödkant sittandes på tvären i min strupe. Min pappa, jag vet att han är därnere, jag är på väg till honom. Men trappan, den har ju inget slut och jag kan inte andas. Perspektivet ändras och jag ser mig själv nu: ser hur livet rinner ur den lilla kroppen, hur det lilla ansiktet, mitt ansikte, färgas blått. Jag springer och springer och springer nerför trappan som går i en oändlig spiral ner mot min pappa.
  Han får syn på mig och jag är så liten och så rädd. Skräcken i min pappas ögon när han tittar upp, jag ser den nu genom mina feberångor. Ser den så tydligt. Han lyfter upp mig, lägger sina armar runt mig och trycker till.
   Och i feberdrömmen blir vi sedan liggandes där på golvet. Hans armar, så fulla av kraft, håller mig kvar, läker den pojkes kropp som en gång var min. Vi ligger där, han och jag, i en tidsrymd som inte går att mäta; en evighet som är pappa och jag.
Jag vaknar till, befinner mig åter i källarens svala mörker. Min tröja är blöt av febersvett, jag skälver till av frossan.

Och jag är så tacksam.

Japansk radio

"Kan man få in svensk radio på den här också?" Min pappa har kommit hem från Japan, och med sig har han såklart gåvor som han delar ut till barnen. Jag får en liten handradio, och jag är alldeles för gammal för att ställa en sådan fråga. Pappa svarar att det kan man ju naturligtvis. Han döljer det väl, men jag ser det så tydligt: han blir inte irriterad över min fråga, och eftersom det bara han och jag i rummet så blir han inte heller generad. Han blir illa berörd.

   Vi hjälps åt att ratta in olika kanaler på den lilla apparaten och snart strömmar det ut klingande svenska ur den japanska radion. Och han berättar för mig om radiovågor och frekvenser men jag lyssnar bara till min nya radio. Det kommer musik från den, ingen som pratar där nu.

Jag vill inte få något förklarat för mig. Därför förstår jag inget. Av det där konkreta. Och inte heller av det abstrakta.

Idag är den en uppskattad anekdot, ett barndomsminne att fnissa åt, den där gången då jag inte förstod det här med radiofrekvenser. Min pappas reaktion, hur jag såg skammen i hans ögon trots att han gjorde sitt bästa för att skyla den. Att jag borde ha varit mer insatt i den åldern. En kul historia som jag kan bjuda på efter all denna tid.

Som att jag skulle förstå något idag.