Nagelbitarna

Smaken är skoningslös. Och den fyller munnen under lång tid; besk och stickig. Medlet som är struket på mina naglar vill mig väl, men bestraffningen är lite hård kan jag tycka.
 Ändå så lär man sig inte. Hur kommer jag någonsin, vet ju inget annat än att bita på dem, mina fingernaglar. Men bara dem, inte tånaglarna: därtill är äger jag inte längre vigheten. En gång i tiden var jag på även dem; minns att de var mer rejäla, särskilt stortårnas naglar.
  Nu ska denna ovana upphöra. Inte för min skull, inte alls faktiskt, utan för min sons. Han biter nämligen också på naglarna. Biter så det blöder. Förstår inte riktigt när han gör det för jag ser det aldrig, men han säger att han går undan när han biter. Själv biter och knaprar jag mest hela tiden; alla ser min oro och min nervositet inför allt. Det ser inte bra ut, får mig att framstå som osäker i min omgivnings ögon. Men det bekommer mig egentligen inte särskilt mycket; jag ÄR ju inte säker på något och det är väl inget att hymla med.

Men jag vill ändå ge min son chansen att upphöra med detta asociala beteende. Förvisso sköter han det snyggt i de sociala rummen, men ändå: det blöder ju faktiskt. Så det här gör vi tillsammans.

När lugnet lagt sig i hemmet, och det bara är han och jag i badrummet, tar vi fram den lilla flaskan med den lilla penseln. Först penslar jag hans små naglar, de är verkligen hårt ansatta, och det smärtar mig något att se. Får liksom sikta med penseln mot de små utväxterna. Fokus fyller rummet, snart är jag klar. Nu är det min tur. Jag betraktar mina naglar, och jag blir illa berörd av dem. Så skymfade de är, överallt ser man mina tänders framfart; vad håller jag på med, vem är jag? Aldrig har jag klippt mina fingernaglar, hur blev det så här? Och finns det någon väg ut ur detta, efter all denna tid som är mitt liv?
 Förmodligen inte, det här kommer att fortgå, nu med en erbarmlig smak i munnen för jämnan.

Han är så varsam med mina naglar, hans ena hand håller min när den andra penslar. Och han är mycket noggrann och koncentrerad. Min hand ser sliten och medfaren ut jämte hans och jag fylls av värme, för vår stund här är så enastående; en oas i det underbara kaos som annars rasar häromkring. Mina naglar blänker snart av det illasinnade medlet.
  Att få överlämna mig i hans omsorg gör något med mig; får mig att känna mig liten och närapå utlämnad. Och jag förstår att den här upplevelsen kommer jag spara inom mig för att den ska kunna sprida sin ömhet och ödmjukhet alla de gånger jag inte är liten och utlämnad, utan tror mig vara något annat.

Mailman på fotbollsträning

Min son går på fotbollsträning en gång i veckan. Jag följer såklart med, står där med de andra föräldrarna, glor, bistår med vatten nån gång kanske. För varje gång stramas det åt lite, fortfarande lekfullt, men ändå: strävan är ju att göra de små redo för den riktiga världen. Och i den riktiga världen är det fortfarande viktigt att ha kul, men ännu viktigare att vinna. För det är ju vad sport handlar om: Pannbenet! Vinnarinstinkten!
   Därför ogillar jag sport. Människor far illa. Se bara på mig.
   Men se på min son först. Hur han inte underordnar sig övningarna på fotbollsplanen, står avsides och kramas med sin kompis istället. Han gör mig så väldigt stolt, hur han inte tycks bry sig om raka led och hårda skott på mål. Inte ännu iallafall.

Hela min uppenbarelse utstrålar ett ointresse för sport. Länge var det bekymmersamt för mig, att acceptera detta faktum. Jag stretade emot, vägrade förstå varför min omgivning såg på mig så, som en person så långt bortom den värld som är Sport. Jag ville så innerligt framstå som någon jag inte alls var.
   Numera är jag bara glad över att det är så. Vill inte på något sätt förknippas med den världen, vare sig som aktiv eller supporter. Livet är tufft som det är.


Alla andra spelar ju fotboll, alla killar iallafall. Så jag har väl egentligen inget val. Och det är väl rätt kul ändå, att passa lite boll. Men detta? Tränarna är så stränga och uppfordrande, och jag förstår inte vad de menar, som att vi på riktigt talar helt olika språk. Hemma var det ju så lekfullt, bara brorsan och jag som lattjade med en boll. Den studsade mellan oss, han kunde till och med trixa lite med den, vi blev varma och sen drack vi lemonad.
   Plötsligt är det match och jag kastas in. Bollen är inte längre en leksak, den är stenhård. Som en kanonkula närmar den sig mig, och jag förstår inte på något sätt hur att bemöta den. Springer undan. Mitt lag förlorar med 12-0. Jag är back.

Jag minns att jag var skamsen efter matchen. Inte revanschlysten, bara tilltufsad av denna erfarenhet. Ännu en av dessa insikter på den tiden, och den här handlade om att det inte alls var fråga om lek eller förströelse längre, utan om att vinna eller förlora. Och att vinnare är beroende av förlorare.

Åren gick, och nederlagen avlöste varandra. Badminton, fäktning, basket, fotboll; varför förstod jag aldrig att inte befatta mig med sport? Varför kände jag att det alltid behövde vara jag som offrade mig så att någon annan kunde få skina?



Fotbollsträningen närmar sig sitt slut, det börjar bli kyligt för oss som står stilla och tittar på. Nån ropar på sitt barn, tycker han borde kämpa nu, fokusera. Jag känner mig lite obekväm där jag står, bakom det ena målet.
   Sista övningen är skott på mål med målvakt. Min son är målvakt. Han står med ryggen precis framför mig, och han står inne i målet, inte framför. Tränaren blir frustrerad, jag märker det trots hans lättsamma tonfall. Borde jag säga något här?

Säkert. Men jag ler bara. Fortsätt precis så.