Mailman söker

Vandrar runt i en hemstad. Det har jag gjort så många gånger förr, på jakt efter sammanhang; någon form av förbindelse. Jag söker något oklart, men som en uppenbarelse vill jag att detta något skall visa sig. Och härigenom kan en överblick givas mig; en tråd att följa - inte bara bakåt utan även framåt. Dessa gator jag vandrar formade mig, försöker jag tänka. Jag lyfter blicken. Gatorna, de är tomma. Och jag känner inget, faktiskt inget. Och det är ju behagligt. Men inte mitt mål just nu.

Tänk om jag ändå kunde skakas om? För nu är jag verkligen här, på plats. Redo att insupa, fylla mitt inre med melankoli. Men först vill jag slås ned av förfäran. Mörkret bara måste slå undan den förbannade högsommarsolen som bländar, och då ska jag skall falla ned på mina knän och gråta hejdlöst. Gråta sådär förtvivlat som jag kunde en gång, för så länge sedan just här, på trottoaren utanför servicebutiken. Då, när allt - hela tillvaron - kunde slå en i magen som en sån där tung järnkula monterad på en kran som man slår ner hus med. Slå ner mig med en sådan nu. Låt sedan kulan svingas mot mig ännu en gång. Gör slut på mig och bygg sedan upp. Därefter ska jag strosa som man ska i sin barndoms kvarter; inte letandes efter något egentligen, bara insupandes. Ingenting annat än en stunds förströelse, såhär mitt i livet. Som att ta en kopp kaffe ensam på ett fik, ungefär; en stunds eftertanke, sedan vidare.

Tiden har vandrat iväg här som överallt, men så mycket består. Solens strålar som letar sig in mellan springorna på faluröda staket i skymningen. Servicebutiken. Vindarna vid sundet. Och skolorna såklart.

Skolorna. Det är till dem jag är på väg. De besöker mig ständigt ju - som inspelningsstudior figurerar de här rummen, korridorerna och rastgårdarna i mitt liv; i mina tankar, drömmar. Jag återvänder ständigt hit, placerar mig här igen och igen. Nu är det min tur att besöka dem. Möjligtvis kan jag betvinga och rentav besegra dessa fästningar, om jag på riktigt tar mig an dem som den variant av en vuxen karl jag är nu? Verkligen närma mig dem den här gången, och inte bara passera. Jag börjar med låg- och mellanstadieskolan.

Muren, så låg den är. Samma som då, givetvis, men så intetsägande nu. Inte alls lik den fängelsemur från då, som omgav skolan. På ett ställe är den så låg att jag faktiskt lyckas kliva över den och in på skolgården.

Nu är jag här, tillbaka efter ett liv utanför. Jag står åter innanför murarna.
Det är alldeles sommarlovstilla. Allt, tycks det mig, står orört kvar. Mitt begär efter drama får mig att stappla mot skolgårdens mitt där jag sakta sjunker ner och blir sittandes. Tänker att det kan vara gripande att göra så. Men inget väller upp inom mig, inga minnesbilder gestaltar sig framför mig där jag sitter i det solvarma, dammiga gruset. Jag reser på mig och ser mig omkring. Alldeles tyst, fridfullt nästan. Den enorma skolbyggnaden, så fin den är ändå. Så välbevarad. En fin, välbevarad gammal byggnad. Inte mer.

Och så träffar den mig äntligen, insikten, den jag kanske alltid sökt: Denna skola, likt alla andra platser i denna hemstad, har sedan länge gått vidare.

Dags för mig att göra detsamma.

Minne av fest

Nere i gillestugan bor han min kompis. Vi går i samma klass, andra året nu på gymnasiet. I samma kvicksand sitter vi, jag något djupare. Men ikväll är det fest. Först ska lyckan planteras på förfesten, sedan den giriga jakten på ännu mer lyckorus på dansen nere i folkets park.
Hur jag har sett fram mot detta. Festen har legat som en hägring långt där framme, mer och mer synlig och nu är jag äntligen framme och det händer verkligen. Ikväll lägger jag allt åt sidan; det där som trycker ner, som söndrar mig. Ikväll byggs ett annat jag. Ett lättare och samtidigt starkare jag.

Jag är den första som anländer, de andra droppar in allteftersom. Tycker så mycket om dem, mina vänner. Och redan efter ett par sippar inser jag att nu, med dem, kan jag vara fri. Egentligen är det bara slumpen som fört oss samman, men så ser jag inte på det nu. Istället föreställer jag mig att vi är menade för varandra, att vår gemenskap faktiskt har en betydelse. Nuet tänjs och tycks förmå rymma hela världen, min och allas. Rummet är vårt, liksom tiden.
Mitt alter ego börjar så sakteliga ta form nere i källaren. Känner berusningen komma ångandes, taggarna dras in och mitt väsen fylls av tillförsikt. En enda väg återstår, och den leder framåt, uppåt. Jag blandar upp vodkan med Cola, tar en rejäl klunk och fler dörrar öppnas. Musiken fyller rummet, tar mer och mer plats. Så höjer vi volymen ännu ett snäpp och tvingar oss själva att gorma i varandras öron, nära, intimt. Vi hör inte längre varandra, bara känner. Och det räcker gott.
Ett bloss ute på verandan och så ner i källaren igen.
Blåsan trycker på och jag går in i badrummet. Känner mig något ostadig men fixerar strålen och snart är blåsan lika lätt som själen just nu. Står därefter och betraktar min spegelbild. Ser att jag fånler. Jag har nått mitt mål nu. Till det där tillståndet som jag suktat så länge efter. Har ju nära nog förtärts av längtan just hit. Och nu vill jag ta mig ännu högre.

Volymen är uppskruvad till max. Står på en pall och sjunger med i Burning Spears "Slavery Days". Kan varenda ord i texten och det vill jag visa. Sluter ögonen och blir ett med musiken.

Den kan vara så skör, skiljeväggen mellan den extatiska lyckan och alltings undergång.
Jag är tillbaka i badrummet, sitter på toalettstolen, paralyserad. Stirrar på min högra hand. Alldeles nyss knakade det till i handleden när jag tappade balansen på pallen och föll ner på golvet. Gick inte att ta miste på det ljudet. Och nu har jag låst in mig här, kanske i ett försök att stoppa tiden och vrida den tillbaka bara ett litet hack. Men jag kan inte rå på den, tiden, och det vet jag såklart. Det här går inte att ställa till rätta. Min kropp är domnad av alkohol så smärtan var inte direkt, men nu kommer den smygandes. Min hand är bruten.

Jag har kastats ner igen, mitt i festen. Men jag är fortfarande kvar i den, festen. Inte en chans att jag överger detta som jag trånat efter så. Inga frågor, inga svar, ingen utväg.

På Folkets Park sitter jag mest helt stilla. Smärtan är skonsammast då. Handen hänger lealös. Febern producerar en rännil av svett längs ryggraden och svettpärlor på min bleka panna. Människor passerar, en del skrattar åt mig, medlidsamt. Mitt tillstånd lockar även fram beundran hos vissa;  över hur jag trots detta helvete vägrar bekänna mig besegrad.
Berusningen har runnit av mig och jag tänker febrilt på hur jag ska förklara detta hemma och i skolan. Ännu en lögn som ska formuleras och framföras. Och snart en ny längtan efter nästa fest.