Helkväll på stan 2.0!

Det trycker på och jag inser att jag kommer att behöva hitta en lösning på detta, snarast. Har ju ändå ingen värdighet kvar; tappade den när jag nickade till på Slussens tunnelbanestation, på en bänk där. Intet återstår. Behöver bara hitta ett lämpligt träd i skogen som omgärdar vägen jag stapplar fram på. Så har fyllon gjort i alla tider. Inget nytt. Men kanske borde jag ändå hålla mig tills jag når hemmet? Å andra sidan, som sagt: värdighet borta. Kvar återstår bara en man med de primära behoven kissa och sen sova. Bakom mig närmar sig ett sällskap och de ser hur jag viker av och styr mot skogen. Snön är plötsligt djupare här än på vägen och jag trampar lite snett, faller nästan. Skamset lommar jag in bland träden och i skydd av ett uträttar jag mitt behov. Nu ska jag bara sova. Imorgon sätter jag ihop mig själv igen.

Min färd hemåt fortsätter. Inte långt kvar nu, stegen känns lättare. Snart är jag i säkerhet och då kommer den kyla och det mörker som är staden om natten att vara långt borta. Ett snöblandat regn piskar ansiktet och påskyndar tillnyktringen. Gott så. Försöker samla ihop fragmenten från kvällen och foga dem till någon slags helhet. Nog var det trevligt. Såklart ingen rörelse, ingen variation. Men trevligt, egentligen inte alls obehagligt. Och samtidigt: en studie i förnedring. För inte ska jag förekomma i dessa sammanhang, i de här rummen. Nog måste jag lämna över denna verksamhet till den yngre generationen? Inte stå där och ta upp plats i toakön. De andra (vi var faktiskt ett glatt lag denna kväll, och vi gick från bar till bar, till synes fulla av liv, rusiga) tycks emellertid inte bekommas av detta. Försöker prata om Döden. Om åldrande. Men de vill inte. De vill leva i nuet, säger de. Jag kan förstå den hållningen; att tala om det självklara, vad ska det egentligen leda till? Dessutom är detta inte det rätta forumet, även jag inser det. Så jag åker hem. Tänker: dricka, det gör man hemma i soffan.

Tidigt på morgonen därpå säger min son det förlösande: "Pappa, du luktar som en gammal farbror."

Min resa

Jag upplever det nästan som ett krav. Och däri ligger också min trotsighet - inte vill jag göra det som andra kräver av mig. Men tiden rullar ju på som en ångvält och jämnar marken bakom mig och oss alla. Vart var jag, vi, en gång på väg? Bilder bara, sådana där diabilder, som behöver hjälp att sättas i kontext och ordning. För det cirkulerar frågor därute, och många av dem rör mig och min resa fram till den jag är idag. Alla dessa livsval på vägen - hur genomtänkta var de egentligen? Det kan ju tyckas, med tanke på var jag står nu, att jag hela tiden varit en renodlad strateg; att varje steg jag tagit har varit pusselbitar, lagda av mig. Och att vi nu betraktar det färdiglagda pusslet i all sin prakt.

Hursomhelst. Alla dessa frågor. Ni väntar otåligt på svar. Jag är både förstående och ödmjuk inför detta. Men en självbiografi skriver inte sig själv och jag har tusen bollar i luften just nu. Och bara två händer. Så om jag säger såhär: ett frö är sått, dialog med bokförlag är inledd.

Alla människor bär på en historia, kanske framförallt JAG.

Mailman försöker

Det är min strävan alltid, att hålla undan denna följeslagare som jag ständigt och motvilligt fördjupar min relation till. Från början var vi bara ytligt bekanta. Men nu tycks hen ha tappat alla sociala koder och hälsar på mig mest hela tiden, objuden. Som att jag inte har något att säga till om längre. Kan hen inte bara låta mig vara ifred; låta mig få lägga mig tillrätta här, vid min resas mål, tillsammans med min familj i vårt hus? Ett djävla oskick faktiskt!

Ett glas rosé en ljum försommarkväll. Vi sitter ute på altanen. Barnskratt och en lätt bris som för med sig doften av hundra grillar runtom i radhusområdet. Vadderad. Bortom allt mörker.

Det här med Döden. Och livet som en konsekvens och en förutsättning, inklämd däremellan. Så fascinerande, skrämmande. Men framförallt: så svårfångat. Att omvandla detta obegripliga till någon slags begriplighet, inte bara för utmaningens skull, utan även, tänker jag, som ett förhållningssätt att vila i, är ju något som många tänkande, skrivande, människor ofta ägnar sig åt. Jag betraktar mig själv som vare sig en särskilt tänkande eller skrivande människa; det är mest banaliteter som pågår inom mig faktiskt; bara tankegångar som mynnar ut i intet, som livet självt. (Endast vid sällsynta tillfällen snuddar jag vid något som kan liknas vid ett stringent resonemang i mina tankar kring Döden, och då landar det hos mig själv bara; min omgivning - de jag samspelar med och försöker nå ut till - verkar inte särskilt imponerade. Kanske betraktar de mig som en posör. Och mina frågeställningar kring existensen och Döden som rentav pålagda, spelade.) Men jag känner ett stegrande behov av att hitta mitt eget språk kring allt detta som bara är mig till låns, eftersom jag egentligen aldrig varit lyckligare. Mitt livs ironi, denna min lyckas fasa. För om jag uttalar det dramatiska "Jag vet inte hur långt jag har kvar", så låter det såklart drastiskt, men icke desto mindre är det helt sant. För jag vet ju inte. Och det är ju fasansfullt. Men också banalt; jag behöver alltså hitta mitt alldeles eget förhållningssätt.

Samtidigt: kärnfulla formuleringar rörande det oundvikliga, ju närmare de träffar desto svårare har de att få fäste i mig: det blir helt enkelt för konkret, och de måste slås bort i den renaste självbevarelse. Jag försöker, förgäves, sudda ut bilden av "vi som lever är bara de döda på semester" därför att insikten, eller, snarare, vetskapen, är skonsammast när dess konturer är luddiga; liksom outtalad, skymd bakom vardag och fredagsmys. Jag söker inte skärpan, vägrar se en faktisk början och ett faktiskt slut  - bara ett pågående.

Men inte. För när min son, just i skarven mellan natt och morgon, viskar "pappa" i mitt öra, just då skall jag prisa livet nu. Det är min förbannade skyldighet. Men då måste jag också ha Döden klart och tydligt formulerad för mig. Vad jag behöver är min egen odödliga formulering, inte sovmorgon. Sömn väntar alla som lever. Kanske den: "Sömn väntar alla som lever"? Nej. Bara ännu en floskel från en posör. Försöker igen:

Döden. Som knappen på en lampa.

Så.