Kapitulationen

Vi talade inte särskilt länge med varandra men det var länge sedan jag öppnade mig så för en person jag aldrig träffat. Handlöst kastade jag mig ut och hon tog emot mig. Hela mitt skamsna jag. Lät mig berätta. Lyssnade. Detta var ett av mitt livs viktigaste telefonsamtal.

Sittandes rak i ryggen och med en tydlig, nästan entonig stämma berättade jag. Ville vara fullständigt ärlig och naken inför henne. Så jag beskrev hur jag liksom hamnat i en ond spiral, eller "cirkel" kanske jag sa, hur åren hade gått och hur jag levt i en övertygelse, som på samma gång var min livslögn; den att jag aldrig mer skulle besöka en tandläkare.

Men inom mig gnagde det, ständigt detta gnagande, för jag visste ju: jag kan springa, men jag kan inte gömma mig. Och säkert var det så att den jag sprang från var mig själv, inte tandläkaren. Jag tror att det var det vi kom fram till: detta handlade egentligen inte om henne, det handlade om vem jag en gång var och vem jag nu faktiskt är. Dragkampen däremellan.

En symbolisk handling av stora mått, detta fredssamtal, denna min kapitulation. Tandläkaren, denna sista utpost, likt en bunker på mitt livs slagfält har hon stått där och inväntat min vita flagg och mina gula tänder.

Jag överlämnar mig härmed.

Mailmans Stalingrad

Hjorthagen

Lanforsvägen. Krångedevägen. Motalavägen. Untravägen. Älvkarleövägen.

Fem gator.

Inga hissar.

En enda som har det som krävs.

Under de år som jag tappert kämpat uppe på den satans höjd de kallar Hjorthagen har jag åtnjutit stor respekt och beundran från brevbärarna. Och det är ju såklart för deras skull som jag gör det. Som jag fortsätter. För jag önskar INGEN, ens den värsta av fiender, att behöva gå genom det som jag går genom - varje dag. Vad jag egentligen är gjord av, det vet jag inte. Ingen vet. Men att jag besitter en fysik och en mental styrka som är utöver det normala, det råder det inga som helst tvivel om bland brevbärarna.

Men de vet inte att jag far rätt illa däruppe numera.

Har alltid känt mig i överläge gentemot Hjorthagen, att det är jag som har kontrollen och inte tvärtom. Men så är det inte längre. Denna stadsdel har förvandlats till mitt eget lilla Stalingrad.