Lappen under brevinkastet

Den här lappen sitter under ett brevinkast på Untravägen i Hjorthagen och den väcker tigern i mig. Har inte arbetat på denna gata på mycket länge, men all den smärta och ilska och frustration och hopplöshet jag kände då kommer över mig, formligen sköljer över min kropp och gör mig vimmelkantig, när jag återser lappen och inser att detta kommer att gnaga i mig under resten av turen, kanske rentav resten av dagen, kvällen, natten. Min första impuls är, som så många gånger förut, att likt en sinnessjuk ursinnigt riva ner fanskapet, sparka in dörren och ställa vederbörande till svars. Men istället, som så många gånger förut, betvingar jag impulsen och vänder åter med hårda steg nerför trapporna och ut i kylan och nästa port.

För vad i HELVETE betyder denna lapp? Och hur ska jag förhålla mig till den? Jag som är utbildad att lägga ner ALL post ordentligt, inte är väl jag i behov av denna anvisning? Lilla jag?

Varför sitter den där? Och jag vet inte vart jag är på väg. Och lappen ger inga svar.

Malplacerad

Mailman och Posten.

Kanske gör jag fel när jag är så där arg på Posten som jag är emellanåt. För inte är det väl Postens fel att jag arbetar där? Jag har ju själv valt att sälja min tid till detta företag. Trots alla mina förmågor, min mångfacetterade personlighet; denna ovanliga förening av både utseende, skarpt intellekt och ödmjukhet, så väljer jag att slösa bort mina dagar och min energi på de andefattigaste av arbetsuppgifter. Aldrig får jag ett ben kastat till mig och framtiden är en hotbild som tynger ned mig som en tung, blöt filt.

Posten skulle alldeles säkert, tids nog, hitta ett sätt att klara sig utan mig. Ändå känner jag att jag inte kan lämna detta företag, bryta mig fri och gå vidare. Inte nu.

Mailmans frisör

Min frisör nickar diskret åt mig när jag stiger in på den lilla herrsalongen. Jag sätter mig i soffan, bläddrar lite förstrött i en pin-up tidning från 1964 och väntar in min tur.

Det här är min frisör och jag behöver egentligen inte berätta hur jag vill ha det, men jag gör det ändå. Som en ren formalitet. Han förstod min vision om den perfekta frisyren redan vid mitt första besök i våras, förverkligade den, och jag har varit honom trogen sedan dess. De andra frisörerna i landet, de bleknar vid jämförelse. Det tycker vi båda.

Så sätter han igång. Vi konverserar avspänt. Som vanligt mest om hår och jag uttrycker åsikter och kunskaper om detta ämne som jag inte visste jag hade, det blir så när jag sitter i den här frisörstolen. Min frisör lockar fram dem. Tillsammans ondgör vi oss över andra frisörer, diskuterar pomada, skäggborstar och skamlöst dyra träkammar. Då och då säger han: "Det här blir inte så dumt du". Och jag svarar: "Succé som alltid!". Min frisör är bäst och han vet om det.

Jag betalar och han konstaterar att det kan vara härligt att bara sätta sig och bli klippt av en riktigt bra frisör. Han gör det själv ibland, utomlands.

Självgod med all rätt. Som jag. Vi förstår varandra, jag och min frisör.