Det var väl nångång på mellanstadiet, kanske i fjärde klass, och vi elever ramlade in i klassrummet efter rast. På bänkarna låg små kuvert utlagda. Eller: på vissa bänkar låg det kuvert utlagda; på tio stycken närmare bestämt. Fem pojkar och fem flickor hade privilegierats med varsin inbjudan till helgens party. Jag var inte en av dem. Tillsammans med tio andra barn tillhörde jag den exkluderade skaran, de som inte var välkomna. Jag förstod varför, jag visste att det berodde på mitt umgänge vid den här tiden, att jag var förknippad med utstötta bråkstakar. Men ändå: att stå utanför, om än tillsammans med hälften av klassen, tog mig hårt den där gången. Fler partyn skulle följa, och jag skulle åter vara inne i värmen. Jag vann danstävlingar, hånglade, var poppis. Jag var en av de tio, och inte en enda tanke ägnade jag åt de andra, de exkluderade. Men den där gången då jag själv hamnade utanför bar jag med mig genom mellanstadieåren som en påminnelse om hur skört det ändå är.
När klassen nådde högstadiet tappade jag min status plötsligt; jag förmådde inte hänga med i utvecklingen, jag var rädd, omogen. På måndagarna hörde jag historierna om vad som utspelat sig på helgen, hur klasskompisarna festat och levt rövare. Det pågick fester därute, människor samlades hos varandra, men jag var inte med. Jag ville inte vara med, jag ville vara hemma. Men samtidigt ville jag inte stå utanför.; jag suktade efter en gemenskap som skrämde mig. Helst hade jag önskat mig att inga sammankomster förekom alls, att alla fester bara kunde sluta. Men jag förstod naturligtvis varför jag inte var en del av gemenskapen på den tiden, den jag ändå inte ville vara en del av: min status, min kredd, var inte tillräckligt stark.
Det var svåra år, jag kunde liksom inte ta mig in. Sedan kom gymnasiet, också rörigt men nu började jag festa med folket runtomkring mig. Jag var med och har så varit sen dess. Har varit på så många fester nu att jag rentav börjat tröttna. De där inbjudningarna på bänkarna på mellanstadiet, högstadiets sociala misär, allt det känns avlägset idag, självklart är det så; jag var ett barn då. Men upplevelserna av exkludering, att inte bjudas in, och hur det plötsligt kan skifta, är lika skarpa idag som då.
Jag påminns om detta ständigt i radhusområdet där jag bor. Så mycket triggers här. Varje helg samlas de, grannarna, jag ser deras gemenskap, en gemenskap jag egentligen inte trånar efter. Ibland får jag vara med, andra gånger inte, och jag förstår ju att det bara är en reflexmässig reaktion från det förflutna, detta utanförskap jag erfar när jag inte är välkommen. Att det här skulle finnas en slags inre kärna, en elitens högborg, som jag för alltid kommer förvägras tillträde till - det är ju bara en mental konstruktion, en upplevelse skapad av mig själv.
Horder av festfolk drar genom mitt grannskap på väg mot samkväm, jag ser dem från mitt fönster. Jag avundas dem inte, ändå känner jag mig utanför.
De går mellan varandra med sina korgar fyllda med vin och ost, de lever livet som det ska levas. Dessa förbannade korgar.
Ibland går jag själv mellan husen med en sån där korg under armen, inkluderad och utan att skänka en enda tanke på de andra, de som står där vid sina fönster och tittar ut.
