Posttrauma

Hade ett ärende inne i stan, inte långt från kvarteren där jag brukade dela post. På väg hem styrde jag in cykeln på gatorna som jag tillbringat så mycket tid på, tänkte att det skulle bli ett triumfens återbesök. att jag skulle göra ett sista ärevarv som en fri man. Jag skulle cykla på dessa gator och känna tacksamhet för att allt det där ligger bakom mig nu, njuta av insikten att jag till slut tog mig därifrån. 

Ett så enkelt upplägg: återvända till platsen som jag utvecklat så mycket avsky gentemot, och sedan lämna den. Jag såg framför mig en kittlande, rentav pirrig, upplevelse. Vädret var dessutom alldeles perfekt, snöyra och svinkallt. Jag svängde in på Skeppargatan, en av alla dessa gator där jag bedrivit dödskamp på daglig basis. Portarna, jag minns fortfarande de förbannade portkoderna, namnen på dörrarna därinnanför, mina tankar i hissarna på väg upp, hur jag föraktade min egen spegelbild. 

Triumfen var min nu. Jag var tillbaka, men bara på ett hastigt besök.

Men jag kände någonting helt annat. Om jag varit på skämthumör hade jag kunnat kalla det för posttraumatisk stress. 

Något kom ikapp mig, och jag tänker att det måste ha varit tiden. En insikt så överrumplande att jag måste stiga av cykeln och hämta andan. Åren som gick här, decennierna, jag såg dem nu ovanifrån, placerade i mitt levnadslopp. Livet såg så kort ut däruppifrån, så kort att jag faktiskt kunde skymta slutet av det. På de här gatorna lät jag det passera som vore det bara ett i mängden.

Jag satte mig på cykeln igen, benen var överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna. 

Jag har varit så glad sedan jag sade upp mig att jag glömt att också sörja.

Kollektiv

En gång bodde jag i ett kollektiv i London. Det var rätt länge sedan, men inte så länge sedan att jag skulle kunna betraktas som ung. Ungdomen låg bakom mig, emellertid var jag inte heller särskilt gammal, som nu. Jag var inte ung, inte gammal. 

SKIT SAMMA hur gammal jag var, det här var för tolv år sedan.

Jag bodde i kollektiv tillsammans med min fru och två andra personer, en man och en kvinna. De tre kände varandra sedan tidigare, hade gått samma skola i Stockholm, och nu arbetade mannnen och min fru på samma byrå. Kvinnan var på en annan byrå. Själv gjorde jag ingenting, hade bara följt med, och tillbringade dagarna i isolation, antingen ute på evighetslånga promenader eller sittandes på rummet. Ärligt talat så var jag väl mest på rummet, pysslade med min mentala hälsa, studerade hur min personlighet rann av mig därinne. Det var en så spännande resa: från en människa med en röst och eget kylskåp, till en skugga utan röst och eget kylskåp. 

Mannen, han som var kollega med min fru, såg jag inte mycket av. Han höll sig mest inne på sitt lilla rum. Ibland kunde jag höra hans snabba steg nerför trappan och till kylskåpet, och sedan snabbt tillbaka igen. En gång stod jag vägen för honom när han skulle fram till tvättmaskinen med sin tvätt, och då sa han "Kan jag bara få komma förbi dig till tvättmaskinen med min tvätt?" Det blev aldrig så mycket mer prat oss emellan, det ville sig inte riktigt. 

Kylskåpet som vi delade på, min fru och jag och de andra två, stod i köket en trappa ner. Vår hylla var den nedersta, hyllan ovanför  var kvinnans. Hon la alltid mjölkpaket där utan att skruva åt locket ordentligt så att mjölken sakta rann ner på våra varor. Det var så oerhört provocerande, den sura komjölken som ständigt besudlade det lilla försöket till eget hushåll i denna kollektivmisär.

Men hennes kylskåpsattacker var inte det enda hon utsatte mig för där i huset. Det var också den där en härskartekniken som använde sig av. Den som var så väldigt effektiv och verkligen skyndade på avhumaniseringen av min person. Vid sidan av skymfandet i kylskåpet så riktade hon nämligen även in sig på min röst, den som jag tycker så mycket om att använda. Hon log, liksom förundrat, varje gång jag pratade med henne, och när jag var klar sa hon alltid: "Alltså, jag hör verkligen inte vad du säger."

Hon hörde aldrig vad jag sa, hon tog min röst ifrån mig, fick mig att tvivla på min egen existens.

Det där ligger långt bakom mig nu, jag var yngre då, är äldre idag, SKIT SAMMA. Jag byggde upp mig själv igen, som så många gånger förr, och nu hör varenda jävel vad jag säger. Tjänar ju till och med stålars på att läsa in böcker. Jag har min röst, mitt kylskåp, min familj. Allt ordnade sig, glöm det där kollektivet, den där kvinnan, sluta hålla på och älta det där.