Förseningen

 Det är förseningar i tågtrafiken, överallt ändrade tider på avgångarna på den stora monitorn. Vårt tåg också, men bara nio minuter. Ingen fara alltså, tänker jag, vi hinner fortfarande med den buss vi planerar att ta från Linköpings resecentrum. Från början hade vi tjugo minuter till förfogande, nu elva. Marginalen är lite knapp, men ändå: om inte förseningen förvärras så hinner vi ta bussen ut till sommarstugan, min yngsta dotter och jag. 21.50 går den, och vi bara måste ombord på den, nästa går inte förrän 23.20.  

Hon är lite hostig, och jag kan ju lika gärna vabba på landet som i stan; vilket genidrag ändå, att inse detta. För inte strider väl det mot lagen, den som jag är så rädd att bryta mot. Hur jag än vrider och vänder på det så kan det ju bara inte vara olagligt, att byta plats när man vabbar.

Vi stiger på tåget, nio minuter efter ordinarie avgångstid, men inget händer, vi står stilla på perongen, och för varje minut så krymper tiden vi har för att hinna med bussen. Det är varmt ombord, konditioneringen tycks inte vara igång, jag svettas och mumlar tider för mig själv. Dottern tittar ut genom fönstret, på människor på perrongen, på skyltar och tåg. Hon är fascinerad, hon älskar att vara här, för henne är allt ett äventyr. När vi äntligen börjar rulla är vi sjutton minuter sena, och jag frågar, lite försynt, en konduktör om de kommer "köra in" den tid de förlorat, och hon svarar att ja, kanske, får återkomma om hur det går.

Jag stirrar på klockans röda digitala siffror, hur de springer iväg. Ibland rullar tåget så långsamt framåt att jag får andnöd. Inser att jag behöver plantera det hos min dotter, att vi nog inte kommer att hinna med bussen, utan att vi kanske måste vänta på en annan, mycket senare buss. Hon svarar bara att om det är en sån där tvåvåningsbuss, då vill hon att vi sitter högst upp, längst fram. Hon återgår till Greta Gris, och jag tittar ut genom fönstret. Det har börjat skymma. Hur ska vi fördriva tiden därborta, när staden skiftar till mörker? 

Vi rullar in på stationen samtidigt som bussen avgår. Situationen är svårformulerad. Hade jag varit ensam i detta, ja nog hade jag mått mycket dåligt: att driva runt och fördriva tid i främmande stad efter mörkrets inbrott är så olustigt att det blir intressant, hur jag då blir någon annan; en skugga, fördriven ut i natten.

Men nu. Min dotter är med, så liten och oskyldig. Hon bad inte om det här - egentligen skulle hon ligga trygg i sin säng och sova nu -  ändå tvingas hon utstå detta obehag.

Vi går in på stationen och hinner precis köpa en tidning och lite chips och dricka på Pressbyrån innan de stänger. Vi sätter oss på en bänk med våra varor, och dottern säger att hon just såg en vampyr där ute i natten, hon kände igen den på de två huggtänderna som glimmade till. Det är en obehaglig bild hon målar upp, och jag ser mig omkring i väntsalen, det är bara vi här. Och därute, vad väntar oss?

Men dottern tycks inte vara skrämd, hon vill ut, kolla vad som mer händer där. Sammanhanget är nytt för henne, och inte som för mig - behäftat med bilder från mitt förflutna.

Alldeles vid utgången står en gammal fotokur, en sån där som tar fyra bilder på en. Visste inte att de fortfarande fanns kvar. Såklart vill hon prova, så vi går in och sätter oss, det blixtrar till fyra gånger, och snart kommer det färdiga resultatet ut på sidan. Hon ser så glad ut, med stor skrattande mun. Mitt ansiktsuttryck är mer komplext, jag ser både lycka och sorg i det. Och även en gnutta rädsla - för jag vill inte ut i natten, den skrämmer mig.

Vi lämnar stationshuset och beger oss ut. Ungdomsgäng skymtas runt busskurerna, rastlösa skuggor som drar runt i väntan på transport hem. Långt bort hörs ljudet av en polissiren. Jag tittar på klockan, konstaterar att det är över en timme kvar. Vi rör oss mot en park på andra sidan vägen, min dotter har fått syn på något som ser spännande ut där, något silvrigt som blänker. Bilar passerar på vägen, ur några strömmar hög musik. Det slår om till grönt och vi går över. Skynda dig, säger jag, stressad över bilar som närmar sig.

 

Det är någon slags installation, stora silverbulor som reser sig från jorden. Hon kastar sig in bland dem, åker kana nerför, balanserar och sjunger samtidigt. Jag står vid sidan av och spanar in i parken, söker med blicken bland buskar och träd, lyssnar efter ljud. Helt stilla, det är bara min dotters glädje som hörs. Hon bjuder in mig på kurragömma i det silvriga, och tiden känns plötsligt inte särskilt viktig; livet är ju nuet, och nuet är nu. 

Plötsligt vill hon vidare, hon ser något därborta, längre in i parken. Vi vandrar inåt, förbi en parkbänk skymd bakom träden. Jag hör röster därifrån, ser att en man sitter där. Han är ensam, talar bara rätt ut, osammanhängande meningar utan mottagare. Jag tar min dotter i handen och ökar takten, bort från mannen på bänken. Men min dotter slänger ändå iväg ett hej till mannen som glatt vinkar tillbaka samtidigt som orden strömmar ur hans mun. Längre fram ser vi en fontän, den sprutar och lyser vackert och runt omkring pryds marken av färggrant blomster. Jag har planterat de blommorna, det gjorde jag för många år sedan, säger hon. Hon låter mycket övertygande, så varför inte? I hennes värld är allt möjligt, hon vandrar runt i den, den är hennes, och min - den tillhör oss båda denna sena kväll i Linköping.

För henne finns inga vakuum, ingen bortkastad tid. Förseningen var aldrig ett problem för henne - livet pågår ju överallt, hela tiden.

Plötsligt har tiden gått och vår buss svänger in, en tvåvåningsvariant. Vi går in och upp, sätter oss längst fram. Vi flyger! ropar hon när bussen rullar iväg mot stugan i natten.

Leo, hunden

Sedan barnen började komma för tio år sedan försvann mycket av den tomhet som alltid varit min följeslagare. Det fanns inte utrymme för den längre; så fort jag kände den komma nalkandes så var det alltid något som motade undan. De vardagliga bestyren fyllde igen alla mörka hål. Jag var behövd, hela tiden var jag tvungen att slå tankarna bort från min egen existens, på vad det betyder att finnas till, på vad som förväntas och krävs av mig som fått ett liv att leva. Jag behövde inte ens formulera dessa frågor; barnen gav mig alla svar. 

Så är det också idag. Men inte lika mycket. För inte bara jag blir äldre, utan även barnen. De behöver mig fortfarande såklart, men utrymmena som skapas däremellan tänjs, och jag hamnar allt oftare i soffan igen, med ögonen uppspärrade och munnen halvt öppen. Det är den mörka, djupa oceanen jag stirrar på, den jag springer ur, den som alltid vill ha mig tillbaka. Hemmet erbjuder mig återigen dessa spelrum för djupdykningar ner i den mänskliga ensamheten. Jag tänker på vad som väntar oss efter att vi varit tillsammans här, alla vi människor - är det samma plats som den vi kommer ifrån? Meningslösa tankegångar, totalt slöseri med dyrbar tid. Funderingar som aldrig kan leda fram till en slutsats, och därför saknar värde. 

Det där var för några månader sedan. Det kunde vara tyst och stilla i hemmet då, ibland längre än tio minuter. Jag var alltjämt upptagen, jag var fortfarande gnällig över att ingen tid fanns till annat, men ändå: ett lugn hade börjat lägga sig över tillvaron, det där lugnet som jag egentligen inte trånar efter, utan skyr. Stillheten som, också i korta stunder, får mig att återigen ana det där andra.

Det var då, just i rättan tid, som vi skaffade hund. Leo heter han, en labradoodle. Jävla hund, bits hela tiden, skäller och bajsar. De där skallen alltså, framförallt när familjen sitter till bords och äter middag, får mig att gå sönder inombords. De sliter, rycker och drar i min själ, trasar sönder den, väcker en vrede hos mig som jag inte vet vad jag ska göra med. 

   Hade vi inte nog med allt innan? Behövde vi verkligen skaffa ännu ett liv att ta hand om? Jag ville inte skaffa hund, det var ni. Jag tänker så ibland, och det kommer jag säkert fortsätta att göra. För jag är en gnällspik, det är min natur. Men egentligen vill jag ju ha honom här.

För han är ju också bedårande, den lilla lurvisen. En hund bland oss människor, som gör så gott han kan. Som får mig att växa ännu mer och inse att jag också kan vara en sorts husse, det kunde jag väl aldrig tro.

Och när han kryper upp till mig i soffan, när han känner att jag är på väg in i det mörka, och lägger sin haka mot mitt ben, då inser jag att han är ännu en som jag aldrig vill skiljas från.