Jag cyklar i den tidiga morgonen, på väg till jobbet. Är nästan framme när jag svänger åt vänster på cykelbanan, korsar den för att ta mig över övergångsstället innan det slår över till rött. Solen bländar, inga cyklister syns. Jag har mina hörlurar på, som alltid, och en kepa, ingen hjälm. Då slår olyckan till.
Och den är blixtsnabb, men ändå så utdragen, liksom indelad i etapper. Jag ser något, det är på väg mot mig, och jag befinner i detta läge under så lång tid att jag närapå kan vila i det. Sedan hör jag ett ljud från cyklisten när han är alldeles nära, en suck eller möjligen en andhämtning. Först hinner jag tänka att det här kanske inte är så farligt, att vi bara snuddar vid varandra nu, och att vi kommer fortsätta cykla, han åt sitt håll och jag åt mitt.
Men så kommer den då, själva smällen, distinkt och så oerhört kraftfull. Han klyver min väg, och jag hör hur det går sönder saker, ljud av klingande metall och plastsplitter. Jag far mot marken, precis vid trafikljuset, och jag tänker på allt det som faktiskt var så gott i mitt liv, innan den här olyckan som nu kommer att kosta mig mitt liv. Det hade jag inte haft en tanke på imorse, när jag sa hejdå till familjen, de som var vakna, att jag skulle möta min egen undergång bara någon halvtimme senare. Olyckor, sjukdomar, död, inget sådant fanns i mitt medvetande .
Allting som bara rullar på. Tills det inte gör det längre.
I nästa ögonblick ligger jag där, under cykeln. Jag tar mig upp. En bit bort ligger den andre kvar på cykelvägen. Han stönar av smärta. Runt honom ligger lite smådelar från hans cykel. Jag går mot honom, närmar mig trevande, för tänk om han plötsligt flyger upp och går till attack? Men han reser sig bara sakta och synar först sin kropp och sedan sin cykel, Det blöder från några skrapsår, och cykeln är delvis demolerad. Jag inser snabbt att han inte är att frukta, han verkar lika skakad som jag, lika överrumplad av tillvarons plötsliga tvärvändning.
Han är klädd som en cyklist, en sån där som cyklar snabbt. Jag är en annan sorts cyklist. Men nu står vi här, två människor som just överlevt. Han är yngre än jag, runt de trettio. Vi börjar tala med varandra.
Han är mjuk i tonen, samlad. Betraktar sina skador, sin cykel. Säger, lite avväpnande, att nu fick han iallafall användning för sin hjälm. Själv är jag svamlig, osorterad, lyfter upp min cykel och lutar den mot en lyktstolpe, men den rasar ner igen. Kroppen är domnad, det är väl adrenalinet som pumpar, men jag känner ändå att mitt högra underben fått sig en rejäl smäll. Vill visa honom, men får inte riktigt upp byxan.
Jag får ur mig något om försäkring, om han har någon sådan, känner att det är jag som orsakat denna katastrof, att det är mitt fel att han blöder och att hans cykel är söndertrasad. Min vänstersväng, solen i ögonen, oaktsamheten. Dessutom är ju min cykel intakt, och jag likaså; inget blod rinner på min kropp. Tar upp mina hörlurar, visar den avslitna sladden, men ångrar mig genast. Som att det skulle ha någon betydelse, ett par hörlurar.
Scenen är ojämlik.
Men å andra sidan så cyklade han i en väldigt hög hastighet, jag hann ju inte se honom förrän det var försent. Och min kropp, nog för att den är domnad, men jag kan ändå ana hur mörbultad jag är.
Men han behåller sitt lugn, tycker inte vi ska bråka om vem som borde gjort vad utan istället ta varandras nummer så får vi se var vi landar framöver. Vi är båda skakade av den fasansfulla smällen, men det tycks som att vi möts i en lättnad över att vi faktiskt står här och pratar med varandra. Han ger mig sitt nummer, jag ringer honom så att han får mitt. Han säger sitt namn, jag säger mitt. Ta hand om dig nu, säger jag. Du med, säger han.
Vi skiljs åt. Jag känner kroppen återvända. En bula har format sig på mitt underben, stor som en rugbyboll. Kan inte arbeta, åker hem. Förstår inte vad jag ska känna. Inom mig utkämpas strider, det är ljuset mot mörkret.
