"Kissa på du pojk." Jag har redan stått där ett tag när jag upptäcker honom i badkaret. Min kompis pappa ligger där, hans huvud sticker upp genom ett hål i löddret. Han säger det oberört, kanske för att tona ner situationen. Jag kissar klart utan att säga något, drar upp gylfen och skyndar sedan tillbaka till min kompis rum.
Vi är nio år gamla, går i samma klass, och när vi leker är vi oftast hemma hos honom. Han bor med sina föräldrar och storebror i ett gammalt hus som i en oas, inkilad bland höghusen. Hans pappa är äldre än mina andra kompisars pappor, och oftast ligger han i soffan i teverummet. Luften är inpyrd därinne, ovädrad, soffan och kuddarna lite solkiga. Mamman har sin fåtölj bredvid, men hon tillbringar desto mer tid i köket; det puttrar alltid i grytor där och stekoset lämnar aldrig rummet.
Ibland äter jag middag tillsammans med familjen, och jag säger inte mycket då. Det gör jag oftast inte i sådana sammanhang, vuxna är som av en annan art och jag förstår inte riktigt hur att tilltala dem. Men det är aldrig någon som kräver något av mig vid det här middagsbordet. Mamman ler varmt mot mig och hennes blick är mild. Hon är något sävlig, och hennes släpiga småländska skänker ett lugn åt hemmet. Här finns inget outtalat, ingenting som ligger därunder ytan.
Och pappan, som för det mesta sitter krökt över tallriken, han är visserligen lite kärv och korthuggen, men aldrig illasinnad. Han äter maten liksom vördnadsfullt, långsamt som att varje tugga manar till eftertanke, eller tacksamhet.
Storebrodern sitter också med ibland, lite rastlös, på väg ut. Han pratar ivrigt om något, eller så säger han inget alls. En typisk storebror, inte olik min egen; kanske lite kivaktig emellanåt, men ändå en trygg figur, godhjärtad.
Hemmet är säkert, en stadig plats i mitt liv, och därför är det väl inte så farligt att jag inte såg honom där i badkaret. Bara min kompis pappa ju.
Jag har aldrig riktigt pratat med pappan, det vågar jag inte, men jag har hört desto mer om honom. Hisnande historier som min kompis berättat. Hur han flytt från sitt hemland Polen under Andra Världskriget, alltså på riktigt flytt genom skogar och över ängar med kulor vinande efter sig. De tyska soldaterna, hur han hörde dem skrika efter honom, och därefter skjuta, hur han sprang och sprang tills det brände till i ena benet. Han var träffad, men lyckades ändå undkomma sina förföljare.
Han hade varit med i det stora Kriget, och nu ligger han mest i soffan. Det måste ha varit en utmattande upplevelse för honom.
Inne i min kompis rum berättar jag om incidenten i badrummet. Vi skrattar, och fortsätter sedan med våra microdataspel. Det är sen lördagseftermiddag, stekoset nerifrån köket intensifieras, det börjar närma sig middag. Jag tänker att jag nog blir kvar här. Därute blåser bistra novembervindar, och härinne är det varmt, murrigt, tryggt.
Vi är lika på många sätt, han och jag: båda kortväxta och lite försiktiga, blyga kanske. Han är inte min enda vän, men vi är nära. Vi kan resonera om det som pågår runtom oss; vi har vår egen gemenskap och uppfattning.
Aldrig bråkar vi. Bara en gång blir jag arg i hans sällskap, och det är hemma hos mig. Vi spelar Risk tillsammans med min bror, jag förlorar och blir oväntat förgrymmad, helt obegripligt ursinnig faktiskt. Jag slänger spelplanen i väggen, varefter jag springer in på mitt rum. När jag sitter vid mitt skrivbord hör jag genom väggen att min kompis och min bror pratar om det som hände, hur förvånade de är över mitt plötsliga utbrott, och det är fint att höra hur de pratar med varandra om mig.
Men åren går, lågstadiet övergår i mellanstadiet och när vi når högstadiet händer något: klassgemenskapen förvrids, blir något annat. En ny tid tar vid, en tid då kurage och moral står lågt i kurs. När ens egen överlevnad går före andras undergång.
Nu är inget enkelt längre, och en självklar vänskap är inte lika lika självklar. Han isoleras och jag blir en slags anpassling; också ensam men samtidigt en medlöpare.
Vi hamnar på tu man hand på en rast i åttonde klass, när snön yr och det nästan börjat skymma trots att klockan inte ens är tre.
Bakom matsalen när ännu en lunchrast börjar gå mot sitt slut närmar han sig mig. Jag står lutad mot en vägg och väntar på att klockan ska ringa in till lektion. Hans blick söker min, och jag möter den till slut. De bruna ögonen är vädjande: kommer du inte ihåg mig? Vi som var kompisar under så lång tid, det är fortfarande jag som står här framför dig.
Han säger något om att vi har likadana jackor. Men jag håller inte med, för jag vill inte ha en likadan jacka som han för han är den utstötte, den man inte vill bli förknippad med. Så jag lämnar honom där i kylan.
Efter högstadiet träffar jag honom inte igen.
Men hans telefonnummer kommer jag fortfarande ihåg eftersom det alltid var hans mamma som svarade när man ringde och hon rabblade siffrorna med en alldeles särskild melodi.
Numret sitter där orubbligt i mitt minne. Som en evig påminnelse om mitt svek.
