Den där servicebutiken, oansenligt placerad på bottenplan i ett tvåvåningshus ett drygt stenkast från huset där jag växte upp, bär jag med mig. Det var min första butik, den jag började besöka på egen hand, och jag tycker om att den alltid väntar på mig när jag besöker barndomsstaden; som en evighet med sina glassvimplar och löpsedlar. Den står orubblig, det är bara vi människor som kommer och går. Kassabiträden, kunder; de gamla faller ifrån för att ge plats åt nya.
När jag är hemma ser jag alltid till att göra mig ett ärende i butiken, och varje gång tycks något ha förändrats i den. Det stör mig på ett sätt som jag inte riktigt förstår, förändringarna som sker härinne. Kanske har det att göra med tiden tänker jag, att jag aldrig kan landa i den. Men servicebutiken står ju den där den alltid stått, nog borde jag kunna acceptera viss ommöblering inne i den? Bara att den står här, nu som då, borde väl vara tillräckligt: att den är bestående.
Butikens omgivningar består av villor, flerfamiljshus och mindre lägenhetshus. Här växte jag upp, med min familj och mina vänner. Det är en idyll. Inbäddad i grönska om somrarna, med svaga brisar från trädgårdarnas grillar. Höstarna är också de av bästa sort, med stora högar av löv att hoppa i och klasar av äpplen hängandes från regntunga träd. Och vintrarna är krispiga, klara, med pudersnö som blir kramsnö. Sedan, såklart, vårarna, när solens strålar börjar värma på riktigt och allting vaknar till liv igen, samtidigt som den lilla snöplätten i skuggan längst in i trädgården vägrar ge upp.
Vi lekte oss igenom årets alla skiftningar, och egentligen brydde vi väl oss inte särskilt mycket om dem. Så minns jag årstiderna när de var bara var just det: olika tider på ett år. Nu, efter alla år, skrämmer de mig mest, hur de avlöser varandra i en allt högre takt.
Men minnen är sållande, och det där var bara en framställning. Precis som idyllen; den är endast en fond bakom vilken oändliga lager döljer sig.
Mina första inköp i butiken var alltid lösgodis som man plockade ihop själv. Varje godisbit var prismärkt, och när man plockat ihop en påse som motsvarade det man ville betala gick man till kassan. Det stod en äldre kvinna där på den tiden. Oftast accepterade hon ens prisförslag, efter att ha vägt påsen i handen. Men det kunde också hända att hon inte litade på att man talade sanning och därför hällde ut innehållet över disken. Sakta räknade hon sedan godiset, bit för bit. Hon hade alltid rätt, skamset fick man återlämna godisarna som man faktiskt inte hade råd med. Minns att jag aldrig sa något till mitt försvar, att jag aldrig kom med en ursäkt, utan bara lämnade affären i tystnad.
Kanske hade hon ett syfte med sin metod, tänker jag nu: att lära ut en variant av frihet under ansvar. Eller så var det bara något muntrade upp hennes arbetstillvaro, att studera den avslöjades reaktion, hur dennes kinder började blossa och bulta. Idag ser jag inget ansikte framför mig när jag tänker på henne, bara fingrarna när de räknar sötsaker.
Hon bodde ovanför affären, det hade jag för mig i alla fall. För mig var det en enkel och lättfattlig bild av verksamheten då: hur hon vaknade och åt frukost däruppe, för att sedan gå ner till sin kassa och sälja godis. När hon var klar med det låste hon butiken och gick upp igen, åt kvällsmat, kollade TV och gick därefter till sängs.
År passerade, här som överallt, och plötsligt stod en man bakom kassan. En gladlynt typ, en sån som ville småprata under transaktionerna. Nu hade jag lagt ner plockgodiset, ägnade mig istället åt färdigförpackade påsar, och han var snabb med att kartlägga mina köpvanor, vilka som var mina favoriter, och ville gärna diskutera produkterna med mig. Det var speciellt, att prata med en vuxen om sådana saker. Jag var alltså en kund han månade om och det fick mig att växa något.
En gång fick jag en hundrakronorssedel i julklapp, och fick för mig att jag ville växla den till tiokronorssedlar. Jag lämnade över sedeln till den muntre mannen och fick elva tiokronorssedlar tillbaka, men jag sa inget om det. Det fick mig att växa än mer.
Jag fortsatte med mitt godis, men utökade även med chips och cola. Min månadspeng täckte mina utgifter alldeles utmärkt. Dessutom hände det emellanåt att pappa bad mig köpa en chokladkaka åt honom och då var det inte så noga med växeln, vilket gav mina ärenden i butiken ytterligare guldkant.
Gick in i tonåren sen, och kände att jag behövde köpa cigaretter, och såna sålde han styckvis i en burk på disken. Köpte två åt gången och rökte dem nere vid källarfönstren när jag var ensam hemma. Han tillhandahöll även cigarettmunstycken, så jag köpte mig ett sådant, upplevde att det tillförde rökningen ytterligare flärd.
Hemma i huset blev vi färre. Min bror och mina två systrar lämnade en efter en, som det förväntades av dem. Jag blev kvar i mitt rum. Mina ärenden till servicebutiken började nu anta en mer rutinmässig form: jag gick dit på söndagar mest, och jag köpte alltid en påse jordnötsringar och en halvlitersburk Cola. Det kunde även hända att jag kompletterade med en kvällstidning. Söndagarna hade börjat bli besvärliga för mig, därför behövde jag lindra dem.
Det var en tid alltigenom indränkt av söndagars tomhet. En obegriplig ödslighet som endast kunde fyllas av jordnötsringar och Cola. Jag fördrev tid här, utan att förstå varför.
Men andefattigdomen som jag kunde erfara här, den lurar väl på oss människor överallt? Och inte var det väl så att jag levde i ett ständigt söndagsmörker? De sista åren var jag ju förälskad, för första gången. Vi var tillsammans jämt, hon och jag, och jag började förstå att livet var komplicerat på fler än ett sätt; både slingrig och underbart.
Servicebutiken hade vid den här tiden tagits över av en man som var så fetlagd att han knappt fick plats bakom kassan. Han sa aldrig nåt, bara sträckte fram handen och tittade åt ett annat håll när man skulle betala. Men jag provocerades inte av hans nonchalans, servicebutiken var inte lika viktig nu. Jag var förlöst; livet hade fått mening på ett sätt som var nytt för mig.
Så började en kille som jag var bekant med från skolan att jobba extra i butiken. Han var rolig i sin roll bakom kassan tyckte jag, som att han spelade affärsman liksom, och jag började hänga kvar därinne, lutad över disken och smågnabbandes på skoj med honom. Ibland kunde jag kliva in i butiken som en mafioso och kräva glass mot att jag lät stället fortsätta sin verksamhet. Han spelade med och skakade bara lätt roat på huvudet när jag tog med mig två GB-Sandwich utan att betala. Sådan var jag den sista tiden i barndomsstaden, nykär och stollig.
Nåt år senare, då jag inte längre bodde kvar, när jag hade lämnat idyllen, visade sig då ett av dessa underliggande lager. Tillsammans med en annan yngling från kvarteret ströp han en kvinna med ett rep, en tredje grävde graven. Ett beställningsmord, de fick pengar för uppgiften. Jag förstod ingenting.
Killen i kassan som jag trivdes så bra med, i min uppväxts servicebutik.
