Mailman, alltid i framkant

Att jag upptäckte hiphopen på allvar runt 1986 är inte alls särskilt förvånade. Dels befann jag mig själv i väldigt påverkbar ålder, i tonårens tidiga mitt, och samtidigt var detta musikaliska uttryck i sin första gyllene era. Musiken var av ett sådant slag att den omöjligen gick att värja sig emot. Dessutom var den svår att komma över, vilket gjorde att varje platta man la beslag på var en alldeles speciell trofé. (Så tidigt som 1985 hade jag beställt Mantronix`s skiva "Bassline" och hämtat ut den på Domus skivavdelning. Det var pirrigt, minns jag, att öppna upp dörren till en värld man bara anat tidigare. En helt egen fullängdsskiva med musiken jag längtat efter så länge, och som jag så här långt endast ägde korta brusiga radioinspelningar på kassett av.)

Sakta byggde jag min hiphopskivssamling, reggaeskivorna fick maka på sig något. Visserligen kom de väl överens med varandra i skivbackarna, men just då var det hiphopen som förlöste mig allra mest. Inte bara musikaliskt, utan även hur jag ville kommunicera med min omgivning rent utseendemässigt. För lika fascinerande som de var att lyssna på, lika inspirerande var det att studera kläderna på omslagen. Eric-B & Rakim, Schooly-D, Boogie Down Productions, Biz Markie - om jag kunde klä mig som dem så skulle jag bli ett med musiken, med uttrycket; med hela rörelsen.

Men det var svårt, faktiskt svårare än att komma över skivorna. I den lilla staden där jag bodde fanns inget sådant utbud. Här var det ingen som inspirerades av denna rörelse. Det enda jag lyckats med för att närma mig mina förebilder var att, som Run-DMC, avlägsna skosnörena från mina gympaskor. Men i detta hade jag ändå bara nått halvvägs: de hade ju Adidas Superstar, mina var ett par gamla slitna Tretorn. (Dessutom var deras borttagna snören en blinkning till amerikanska fängelser, att man inte fick ha sådana i skorna för att man kunde hänga sig i dem. Det var ju inte på något sätt en värld jag levde i eller kunde relatera till.) Och i brist på en fet guldkedja runt halsen som de också bar, så hade jag sett nån variant i min mammas smyckeskrin, förvisso inte särskilt fet och dessutom i silver men det fick duga.
   Jag började bära silverkedjan, något gömd under tröjan, tillsammans med mina Tretorn utan skosnören, men ännu var jag inte framme, fortfarande saknades det allra viktigaste: för om jag bara kunde få fatt i en sån där damhatt i frotté av märket Kangol som de alla hade på sina huvuden, då skulle jag vara en av dem.

Jag gick i gymnasiets första ring, det var ett virrvarr. Jag satt inte vid rodret, utan var förlorad på öppet hav. Jag behövde verkligen den där damhatten.

Hösten höll på att ge vika för vintern när jag sökte på gatorna, det var mörkt och regnet började blandas upp med snöflingor. Den här lilla staden var vad jag kände till; de dunkla skuggorna som belägrade de tomma torgen och gränderna, gymnasieskolan som tornade upp sig därborta bortom brandstationen. Jag var i ett sammanhang, men jag förstod inte vilket; hur jag förväntades agera eller vad det betydde att befinna sig här.
   Jag behövde finna en länk ut, något som kunde koppla ihop mig med en annan form av samhörighet, och den där hatten var lösningen. Därför drog jag runt i den lilla stadens centrum i jakt på ett mirakel, för tänk om den faktiskt fanns här någonstans. Och plötsligt fick jag syn på den, i skyltfönstret på en damhattsaffär. Inte av frotté förvisso, som på skivomslagen, utan i en hårdare textur. Men modellen var snarlik och märket väl synligt. Jag hade hittat min Kangol-hatt, jag var i mål. Nu stod jag i kontakt med den den jag ville vara.

Kvinnan i kassan blev lite paff när jag bad om att få prova hatten i fönstret, men också förtjust över att hennes butik tydligen lockat till sig en ny målgrupp. "Så roligt att även ungdomar hittar hit, killar till och med!", sa hon och räckte mig huvudbonaden.

Jag ställde mig framför en spegel i affären, på mig hade jag mina Tretorn utan snören, mammas silverkedja, och så nu, kronan på verket: Kangolen. Om jag kisade lite med ögonen så framträdde i spegelbilden ett riktigt ideal.
   Jag hade tagit ett steg fram och ryckt åt mig huvudrollen i filmen om mitt liv.

Och på fredag var det gymnasiedisco på Folkets Park. Då skulle jag göra min entré som hiphopparen från den stora världen, den där utanför som de andra inte visste någonting om.

Står vid garderoben och väntar på att få hänga in min jacka när de som på en given signal omringar mig. Deras ögon är rödsprängda, läpparna blåa av Aurora. De verkar lika förundrade som förgrymmade. Vad är detta som landat i deras värld? Förstummade står de runt mig, betraktar uppenbarelsen som de kan inte begripa. Till slut säger en av dem: "Fan grabbar, kolla, han har sminkat sig också!" 
   Situationen börjar minst sagt kännas olustig. Hade jag helt misstolkat läget? Var man inte redo för min nya look? Låg jag steget före här, så till den grad att det gjorde min omgivning illa berörd? 

Det gick upp för mig där jag stod att så måste det vara. I deras ögon var min hatt en sådan bara äldre damer bär, smycket runt min hals likaså. Och så skorna: hade jag inte ens råd med nya skosnören?
   Jag hade missbedömt invånarna i denna avkrok. De var inte alls intresserade av en påhälsning från den stora världen. 

Scenen som utspelade sig därefter, den var inte vacker. Det kan vara farligt att ligga steget före sin omgivning, att vara en föregångare, det var kvällens läxa.

Men aldrig skulle jag lära mig.

Ett gott liv, en fröjdefull runda

"Går ni bara på lägenhetsnummer nuförtiden, eller tittar ni på namnen också?" Mannen, som är i sextioårsåldern, ställer frågan lite i förbigående. Han pysslar med sin bil som står parkerad utanför porten jag är på väg in i, och känner väl för ett litet avbrott bara. Hans tonläge är mjukt, vilket gör mig något förvirrad. För visst är det väl ett missnöje han vill framföra?
   Jag stannar upp och tittar på honom, låter frågan sjunka in. Det är så jag hanterar kunder numera, inte alls sådär fräsigt och defensivt som förr, utan inkännande, rentav kärleksfullt. Kanske beror det på att jag blivit äldre, att jag inte upplever dem som fiender längre. Eller så har det endast att göra med den psykofarmaka jag står på.
 
"Hej. Naturligtvis tittar vi först och främst på det namn som står på försändelsen, men i brist därpå kan vi använda oss av lägenhetsnumret, om ett sådant står skrivet. Det optimala är såklart när både namn och lägenhetsnummer är angivna i överensstämmelse med varandra, det uppskattar verkligen vi brevbärare." Mitt tonläge är liksom hans, mjukt, men utan den underliggande illvilja jag anar hos honom. Han ler och tittar på mig, brevbäraren med buntar av brev, paket och reklam balanserades på armen. Tidigare kunde jag uppfatta det som ett underläge gentemot kund, detta att vara tyngd av en så fysisk arbetsbörda, som att min status undergrävdes därigenom. Men det är ju befängt att tänka så, det förstår jag idag.
   Förr i tiden var jag mycket skör på turen, ständigt exponerad för faror. Därför var jag kantigare då, svettigare. Men som sagt, jag är äldre nu, inte lika sårbar. Idag är jag tvärtemot stolt över den jag är, både nu inför mannen med det bedrägliga leendet, och faktiskt i de flesta andra sammanhang också. Har jag äntligen landat i mig själv, såhär på livets tidiga höst? Kanske. Eller så har det endast att göra med den psykofarmaka jag står på.

"Jaså är det verkligen så?" Han begrundar mitt svar, fortfarande leendes. Han verkar så vänlig ändå, trots att han uppenbarligen bär på en aversion mot mig. Har också han landat i sig själv som äldre? Är det därför han utstrålar sådan harmoni? Eller står också han på en psykofarmaka som filat ner hans hårda kanter så till den grad att endast denna behagliga uppenbarelse återstår.

"För man kan lätt få för sig att så inte är fallet, utan att ni bara går efter lägenhetsnumret. Jag får fel post regelbundet, och som jag tolkar det beror det på att ni går efter numret och inte namnet." Han tystnar och inväntar min respons. Min arm har börjat värka av alla försändelser, så jag lägger över dem på den andra samtidigt som jag funderar över hur jag ska bemöta denna attack. Mannen tycks inte ha bråttom, utan låter mig ta den tid jag behöver. I lugn och ro kan jag överlägga med mig själv hur att besvara. Det är skönt med en liten paus i arbetet, jag sluter ögonen mot solen som faktiskt börjat bli riktigt varm igen såhär i början av mars. Till slut bestämmer jag mig för en klassisk förklaringsmodell, den om det konkurrerande postföretaget med de slarviga ynglingarna som inte har koll på något.
   Han köper det inte, det är tydligt, men han behåller sitt leende, sitt angenäma skimmer. Nu är det jag som representerar odugligheten, ingen annan. Men för mig räcker det med att jag vet att jag inte gjort fel. Nuförtiden är det så. Inte som när jag var yngre, då räckte inte den egna vetskapen. Det var så besvärligt då, innan jag blev äldre och klokare. Eller innan jag började stå på den psykofarmaka jag gör idag.

"Alltid spännande att ta del av kunders åsikter, men nu måste jag dessvärre skynda vidare.", säger jag sen och styr mina steg mot porten. "Men hoppas det löser sig, och om inte så är det väl ett ypperligt tillfälle att lära känna grannarna när ni byter brev med varandra!" Han skrattar och skakar på huvudet, säkert av uppgivenhet, men jag väljer att inte se på det så.

Jag är jag, han är han. Jag går vidare med mitt nu, han med sitt. Det här betyder inget.

Och snart är turen avklarad, har faktiskt kommit längre än halvvägs. Precis som i livet, och det kunde ju ha varit en skrämmande tanke, denna allegori.

Men inte. För den kan inte längre leta sig in och slå rot. Inte som förr.