Teaterdrömmar

Det var nittiotal i Stockholm, och jag var en av fyra medlemmar i en nystartad teatergrupp. Det var jag ofta på den tiden, hoppade alltid på de projekt som kom i min väg. Identiteten jag ville skapa, den som teaterman, lämnade mig inget val. Jag skummade genom obegripliga manus och tackade ja på stående fot.
 
Den här gången hade jag suttit på Götgatan och ätit en tiokronors-falafel när killen jag var vagt bekant med kommit gåendes med ett pjäsmanus under armen. Det var som en uppenbarelse, en skänk från ovan, att just han kom promenerandes precis där jag satt, så därför tvekade jag inte att nappa på hans erbjudande om en roll i en pjäs som han själv hade skrivit och nu hade med sig. Kul, sa han, och jag tog emot manuset med hummusglansiga händer. Han berättade vidare att de andra tre rollerna redan var tillsatta, en skulle han själv spela, och de andra två hade han gett till två tjejer han kände. Regissör hade han också ordnat med, nämligen han själv. Och naturligtvis fanns där även en lokal där vi kunde repetera pjäsen: i källaren i hyreshuset som han bodde i fanns ett litet rum som hyresgästerna kunde boka, där skulle vi arbeta.
   Pengar skulle trilla in längre fram, i takt med att pjäsen började spelas och dra in biljettintäkter.
   Vi bestämde att vi skulle ses och börja arbeta redan i helgen, och varför inte lite lättsamt med middag och textläsning i hans lägenhet. Utmärkt, sa jag, och vi skildes åt. Jag gick hem, för tillfället bodde jag tillsammans med en kompis i hans etta, hade en madrass på hans golv. Jag la mig på den och det kändes lite bättre nu än när jag gick upp i morse. Återigen hade jag iklätt mig skådespelarens identitet. Manuset hade jag lagt på hatthyllan. Läser det sen, tänkte jag och eftermiddagssov.

Dagar flöt fram, och när lördagen kom samlades vi som bestämt i hans lägenhet. Nu var hela den nybildade teatergruppen samlad, och det dukades fram hämtpizza och rödvin. De två tjejerna var liksom jag också ytligt bekanta med manusförfattaren och tillsammans åt och drack vi samtidigt som vi bekantade oss med texten och varandra.
   Vi beställde taxi sen och åkte ner på stan, spreds ut i natten. Vi var teatermänniskor på barerna, konstnärer på drift i livet. Här hörde jag hemma, och tillsammans firade vi konsten.

Det var en bra fest. Men manuset som vi läste till pizzan och vinet, det var uselt. Jag visste det redan innan vi läste, eftersom man kan inte bara skriva en pjäs, det är det väldigt få som kan. Pjäsen som han skrivit var obegriplig från första stavelse till sista.

Men det spelade ingen roll, det som räknades var illusionen. Vi var en teatergrupp, vi repeterade, alltså var vi skådespelare. Och det var inte första gången jag hade att hantera ett eländigt manus, det var bara att traggla på. Replikerna var ofta genanta att uttala och det tyckte vi alla, även författaren tycktes bekymrad emellanåt. Oftast var lokalen i källaren upptagen så vi fick lov att arbeta med vår föreställning uppe i den lilla lägenheten, bland tomflaskor och smutstvätt.
   En del scener var mycket fysiska, med kyssar och smek, och jag minns hur problematiskt jag tyckte det var att arbeta med dem. Själva arbetsplatsen, alltså hans lägenhet, gjorde dem så påträngande liksom.

Men jag svalde all förnedring, accepterade all tid som vaskades bort. För jag ville leva i bubblan, i föreställningen om mig själv som artist. Man jobbade på tills det inte längre var möjligt; framtill undermåligheten blev alltför outhärdlig. Och då upplöstes gruppen, människorna frigjorde sig, för det var väl aldrig så att vi ville ställa oss inför folk med detta. Kvar stod initiativtagaren - personen med en vision, en dröm, en berättelse -  tillintetgjord. Aldrig mer skulle vi ses. Sådant var upplägget, och så skulle det bli även denna gång såklart. Det var så jag tog mig fram på den tiden.
   Arbetet fortskred. Periodvis träffades vi ofta, nästan på daglig basis, men det kostade på; nån blev sjuk, nån annan behövde vara för sig själv ett tag. Det var så förgörande.

Några månader gick och läget blev alltmer förtvivlat. Det var dags nu, tiden var kommen.

Jag och de andra två hade pratat oss samman om att vi ville avsluta detta, att vi inte trodde på pjäsen längre. Nu skulle vi bara framföra det och han skulle bli sårad, men det var så det var, vi pallade inte längre. Ren rutin, det här var inget nytt. Ytterligare en teatergrupps uppgång och fall.

Det är bara just denna ensembles undergång och upplösning som fortfarande skaver i mig. 

Han mötte oss på ett café, det var söndag, och jag tror faktiskt inte att han hade en aning om vad vi ville prata om. Som han såg det var det ett pågående arbete; hans pjäs skulle sättas upp, vägen dit är såklart svår och mödosam, men så måste det vara: det är bara den konstnärliga processen.

Han anlände något efter oss andra, och jag såg direkt att det var en bruten man som beställde sitt kaffe och sedan satte sig hos oss. Han hade en scarf runt halsen och ögonen var rödsprängda, inte som av baksmälla, utan som att han gråtit sig genom natten.
   Vi kom av oss helt, vad var det som hade hänt?

Så berättade han. Om hur han kvällen innan precis utanför sin egen port blivit omringad av tio män, hotfullt väsande skuggor i natten. De hade fört honom med sig, en av dem med en kniv pressad mot hans hals. Och de gick med honom, samtidigt som de hotade och skymfade honom, både fysiskt och verbalt. Genom flera kvarter gick de, och han var hela tiden säker på att han skulle dö, för kniven trycktes hårdare och hårdare mot hans hals.
   Plötsligt var de framme vid en bankomat, och när de tvingat ur honom koden och tömt hans konto på de få hundralappar som fanns där, försvann de helt tvärt, skingrades i mörkret.
   Kvar stod han. Han kände mot halsen, små droppar av varmt blod värmde hans skräckfrusna fingrar. Sen hade han gått hem.

Och nu satt han här, kanske ändå tacksam över att han åtminstone hade oss och det sammanhang som vi tillsammans delade. Han lättade på scarfen och blottade det röda streck som kniven hade lämnat efter sig.

Det var så fasansfullt, det han berättade för oss. Men vad kunde vi säga, hur skulle vi kunna lindra den smärta som var hans. Fanns det någonting vi hade kunnat göra för att skingra det mörker han bar?

Säkert. Men vi var så unga då, hade oss själva att tänka på, vår framtid. Och vi ville vidare nu.

Därför hade vi inget annat val än att berätta vad vi kände med pjäsen, med hans text, med arbetet som var så förgörande. Naturligtvis var hans upplevelse från kvällen innan besvärlig, men den ändrade ingenting. Han hade ju fortfarande skrivit ett bristfälligt, rentav bedrövligt, manus.

Han nickade bara tyst, tog in det vi uttryckte. Sen var det över. Han tog sitt manus, för det hade han alltid med sig, och lämnade cafét. Vi andra skildes kort därefter åt.

Ännu en dröm om något storslaget hade gått i kras, ännu en människa hade tillintetgjorts.

Jag tänker ofta på det där röda strecket på hans hals och på hans rödgråtna ögon. Ser dem framför mig mycket tydligt.

Önskar bara att jag hade kunnat gjort det då också.

Pappa på besök

Doften som stöter emot mig när jag går in är densamma som då, som alltid. Lärarnas kaffe, barnens stövlar, gruset på stentrapporna. Jag insuper odören och försöker förhålla mig likgiltig inför den. Det är naturligtvis en omöjlighet. Jag är tillbaka, och det slår mig att jag aldrig varit någon annanstans: det är här jag alltid befunnit mig, aldrig har jag lyckats skaka av mig strukturerna från dessa rum. Jag har varit på så många platser i mitt liv, och jag har vandrat mellan så många varianter av mig själv, men det är här som jag landar i den jag verkligen är. Det är i skolan som essensen av mitt jag framträder. Här skalas alla lager av mig, och jag står ensam kvar. Därför slår skriken i korridorerna mig så skoningslöst, därför klyvs jag itu av skolklockan som ringer in till lektion.

Hoppas det inte syns. Gör mitt bästa för att ikläda mig rollen som avspänd, nyfiken pappa. Men den versionen av mig är så förtvivlat svår att gestalta här. Upplever att mörkret inom mig hela tiden sipprar ut.

Men min egen upplevelse av detta, vem efterfrågar den? Det som genomfar mig här, eller hur jag inser saker om mig själv, är ju ointressant eller rentav betydelselöst. För det här handlar inte om mig, ingenting gör det. Jag är här för att hälsa på min son i skolan, se hur han har det här på dagarna. Kan det inte bara vara så enkelt? Kanske inte.

Han tar min hand och leder mig genom korridoren fram till klassrummet. Mitt grepp är stadigt, hans likaså. Tänk att min son går i samma korridor som jag, att vi är här tillsammans. Ändå känner jag mig så ensam, gör han det också?

En gång i tiden var det bara han och jag. Och när vi upptäckte världen tillsammans var vi aldrig på väg hit. Hur blev det såhär?

Läraren samlar ihop barnen. Hon kastar ett snabbt leende åt mitt håll. Så öppnar hon dörren och släpper in klassen. De har alla sina bestämda platser och jag sätter mig bredvid min son. Han sitter så stilla och så rak i ryggen. Får för mig att han är stolt över mig, att jag sitter där vid hans sida, och så är det nog.
   Jag är stolt över honom, det är jag alltid. Men även ett stråk av skuld drar genom mig där vi sitter och tragglar räkneuppgifter. För han har inte bett om det här, han har inte valt någonting.
   En elev ropar plötsligt okvädningsord rakt ut, en annan skrattar rått. Ett pennskrin slängs i golvet och pennorna sprids åt alla håll. Läraren ingriper, avvärjer vant.
   Hon är så skicklig, läraren, så orädd. Inte alls som jag. Jag skruvar på mig av olust inför aggressionen som pågår alldeles nära. Och min son, tycker han också det är otäckt här i den krassa verkligheten? Isåfall är det min skuld att bära.

Lektionen avslutas, rast tar vid och klassen befinner sig nu på skolgården. Det regnar lätt, men de har kul tillsammans, springer runt och skrattar. En del av mörkret rinner av mig. Jag stoppar händerna i jackfickorna och tänker på min hållning, att den inte är alltför hopsjunken.
   Han är glad på gården, umgås med en klasskompis, och tankarna från klassrummet känns plötsligt avlägsna. Livet är en gåva. Min gåva till honom.

Jag klänger mig fast vid den föreställningen genom nästa lektion och när det är dags för lunch är jag till och med uppsluppen. Skojar lite med barnen där vi står och lägger mat på våra tallrikar, säger något om att alla måste ta broccoli. Jag närmar mig så sakteliga den tolkning av mig själv som jag känner mig allra mest bekväm med.

Plötsligt vräker en pojke ner både mat och mjölk på golvet. Potatisar rullar iväg över matsalsgolvet och mjölken stänker ända på mig, trots att jag står en bit bort. Pojken sparkar omkring sig, och gömmer sig därefter under ett bord. Platsen är på nytt farlig, för mig är den det, trots att verksamheten fortsätter nästintill oberörd av händelsen.
   Min son tycks även han likgiltig, säger att så där brukar han hålla på, och vi sätter oss till bords.
   Maten är god och stämningen likaså. Men jag kommer inte upp igen; skriken, maten på golvet och pojken under bordet, jag får inte ihop det.

Lunchrasten är längre, och mot slutet av den börjar tomheten krypa sig på. Inser att den här dagen är en perfekt regisserad replika av min egen skoltid med sitt ihållande regn och de plötsliga utbrotten i klassrum och matsal.
   Och när lunchrasten är över och vi samlas för idrottslektion, ja då är iscensättningen fulländad. Det är så speciellt att vara tillbaka, som att jag glömt hur jag avskyr omklädningsrum på skolor.
   Rummet är kallt och den vaga svettlukten från äldre elever är cementerad. Atmosfären är  hispig, hetsig. Någon har glömt ta med träningskläder, en annan får akut huvudvärk.

Lektionen skyndas igenom, en gymnastiklärare gormar ut sina instruktioner och barnen springer.

Tillbaka i klassrummet och dagens sista lektion. Den består av att läraren högläser ur en bok. Hon läser fint och en värme sprids i rummet. Det är verkligen avkopplande att bara lyssna eller sväva iväg någon annanstans. Alla elever, dessa små individer, och jag, tillsammans sitter vi här och läraren läser. Regnet slår mot fönstren, avlägsna skrik hörs utifrån. Det är en fin stund.

Den tar jag med mig idag. Om nu någon skulle bry sig.