Mailman, brevbäraren

"Vid vasektomi tvättas och rakas pungen och lokalbedövas. Läkaren gör sedan ett 1-2 centimeter långt snitt i övre delen av pungen, drar fram sädesledaren och delar den. Likadant görs sedan med den andra sädesledaren."

Skildringen är ändå liksom trösterik, för det låter så enkelt, så självklart. 

På operationsdagen vaknar jag utsövd och vid gott mod. Naturligtvis är det inte som vilken morgon som helst; klart jag är lite hispig. Men framförallt ser jag fram emot att få det överstökat, att få släppa den molande oro jag burit inom mig de senaste veckorna: idag skall jag befrias. Så jag petar i mig en betablockerare och beger mig så iväg mot Sabbatsbergs sjukhus. 

Sitter i väntrummet i blå sjukhusrock, undertill endast mina kalsonger, på huvudet en mössa och på fötterna tossor. Precis som de andra männen i rummet, de som sitter här och är sammanbitna och fokuserade. Är de oroliga? Ger jag samma intryck? Hoppas inte, för jag tänker att om jag framställer mig som obrydd och nästan blasé där jag sitter och bläddrar i ett gammalt nummer av King, då kanske min kropp tror på det och slappnar av. För jag behöver verkligen varva ner nu. Testiklarna söker sig inåt, försvinner in i kroppen på jakt efter värme och trygghet, och jag tänker att den kan inte försvinna nu, min pung, det ska ju skäras i den snart.

Läkaren kallar på mig, vi går in i hennes kontor tillsammans. Sitter där och småpratar om vardagligheter först innan hon går igenom operationen som ligger framför mig. Men hon ber mig inte att lägga mig på britsen i rummet så att hon kan göra ingreppet, istället ber hon mig att åter sätta mig i väntrummet. "Hämtar dej om cirka 40 minuter" säger hon.

Nu sitter jag ensam i väntrummet, ingen annan är kvar. Här finns ingen längre att göra intryck på, så jag stirrar bara på bordet framför mig med uppspärrade ögon. 

   Det dröjer en timme innan mitt namn ropas ut. Känner hur mina testiklar letar sig tillbaka; det här kommer nog inte vara någon fara. Jag leds in i en hårt upplyst operationssal, fylld med personal. 

 "Du kan ta av dej kalsongerna nu och lägga dej på britsen här, så kommer läkaren snart" säger en av dem. Därefter placeras jag liggandes på en brits och ett operationsskynke läggs på mej och täcker överdelen av min kropp. 

   Ligger så i några minuter i väntan på läkaren. Och det är något med tiden när man blottar sej på detta sätt: den är så svårdefinierad, som att man själv inte är en del av den. Och det känns som att jag väntat hela mitt liv på denna stund; att jag verkligen behöver stanna vid denna hållplats ett tag för att sedan åka vidare. 

Läkaren kommer in, och jag hör henne tala med andra, lika effektiv och saklig som inne på kontoret. En bedövningsspruta sticks in i min pungs vänstra halva. Smärtan är speciell, både innerlig och efterlängtad: för nu börjar arbetet, jag är inte längre bara en man som ligger naken på underkroppen inför alla dessa människor,  jag är ett operationsobjekt. 

   En av dem ställer sej i höjd med mitt huvud och börjar klappa mej på pannan när jag vrider mej av smärta och utsatthet. 

   Läkaren säger att hon skurit ett litet snitt, och nu letar hon efter sädesledaren. Smärtsignalerna som går upp genom kroppen väljer jag att se på som fascinerande eftersom jag inte begriper dem.

   Tydligen är min sädesledare något svårhittad, därav det lite utdragna arbetet därnere. De pratar om Eurovision, tydligen var det final i lördags, och jag antar att de egentligen inte är särskilt engagerade i ämnet, utan bara använder det för att skänka tillställningen en lättsammare ton.
   En av dem börjar även tala med mig nu, om vad jag jobbar med.

Nu börjar det kännas på riktigt utlämnande och privat. Att tala med med vilt främmande människor om hur jag försörjer mig, det är tufft. För jag kan inte berätta om mitt arbete utan att först dra mitt livs historia, om alla ambitioner och drömmar, alla framgångar men även bakslag. Hur jag faktiskt jobbat med teater, och att Posten bara var ett komplement, att jag gått fram och tillbaks till den platsen och aldrig riktigt definierat mig som brevbärare, eller som skådis heller för den delen, ja det är mycket komplicerat, allt detta som är min yrkeskarriär; det jag gjorde och vad som blev. Orkar inte längre prata om det, om teveserier och reklamfilmer och allt vad jag lyft fram genom åren bara för att jag inte vet hur att säga: Jag jobbar som brevbärare.  

Så jag gör något jag aldrig tidigare gjort. Jag hoppar helt enkelt över allt runtomkring, och går rakt på sak. Och det känns så rent och värdigt, att bara få säga: "brevbärare".

Sköterskans följdfrågor, de är därefter - enkla och lättbesvarade. Hon undrar om jag cyklar, om jag använder fastighetsboxar och hur tidigt vi egentligen börjar. Ett samtal om en människas arbetsrutiner, inget annat. Ingen bitterhet eller sorg eller krystad skrytsamhet, bara en enkel beskrivning.

De är klara med den vänstra sidan, syr igen, och nu väntar den högra. En ny spruta, och ett nytt snitt med kniven. Och jag ler nästan när det slår mig. Det krävdes verkligen en kniv mot pungen för att jag slutgiltigt skulle stå för den jag är.

Mailman satsar

Jag skrev en text om en man, kanske jag själv, som vandrar genom ett slags mörker. Han är väl förankrad i sin tillvaro, men ändå vacklar han. I förortscentrumets skymning söker han febrilt efter fotfäste, och han finner det men förlorar det lika snabbt. Gång på gång. 

   Tankebanan är densamma som alltid, och den är lika bagatellartad som hänsynslös. Han tänker på att vara död, antar jag, på att han med sin verklighet och värld kommer att utplånas, försvinna. 

   Det sägs inte rakt ut i texten, men det är dess innersta mening. Det är ingen tydlig historia, bara ett försök att beskriva det här med att finnas till. 

   Jag skrev texten i första hand för att jag behövde formulera mig kring detta, alltså för min egen skull. Men den var också tänkt som en text att väcka nyfikenhet kring. 

Jag ville bli utvald. Eller, snarare: jag hade uppmanats att vilja bli utvald. Att ha ambitioner och belönas för dem. Och trots att jag sedan lång tid bestämt mig för att aldrig igen lyssna till en sträng som brister, att aldrig mer behöva spänna någon båge, så fick jag ändå för mig att satsa.

Så jag skrev en text utan riktning och egentligt innehåll, om en man som resonerar kring sitt eget varande. Och jag anpassade den tidsmässigt: fyra minuter, inte längre än så, fick det ta att läsa upp den. Jag redigerade den mycket noggrant, skalade av och lade till, och till slut var den precis så som jag ville den skulle vara.
   Jag läste genom den och insåg att jag lyckats uttrycka precis det som jag var ute efter. 

Jag var nöjd. Texten var klar och nu gällde det bara att få in det rätta tonfallet i uppläsningen av den. 

   

När jag läste texten högt och verkligen penetrerade den för att nå dess innersta kärna, insåg jag vad jag hade åstadkommit. Detta var magnifikt. Aldrig tidigare hade skrivna ord berört mig så djupt. Och för varje gång jag läste den upptäckte jag nya lager. Det var en fyra minuter lång text som innehöll hela universum. 

Om jag kunde knocka mig själv så här, hur skulle då omvärlden kunna värja sig?

Texten läste jag in på en telefonsvarare efter att först ha uppgivit mitt namn och telefonnummer. Jag läste rakt in i tystnaden, och plötsligt var jag klar, sa tack och la på. 

   Mina ord, det jag ville berätta, flög iväg i mörkret och det har varit tyst sedan dess.

Idag presenterades finalisterna i "Lyssnarnas sommar i P1". Åtta kandidater har valts ut av redaktionen, och nu är det upp till lyssnarna att rösta fram vem som ska få sommarprata.

   

Jag är inte en av dem. 

Kan jag få tillbaka min berättelse?