Mailmans revansch - Epilog

Jag har rätten på min sida och argumenten och formuleringarna är välslipade och färdiga att avlossas. Överordnande, kollegor, vänner och familj - alla backar de mig nu. Dessutom var det inte jag som startade detta - det var han. Det enda jag behöver göra är att avsluta. Ett välriktat nådaskott bara, sen är det över.
  Men jag är inte stark idag, jag är mig själv bara. Och jag förmår inte förhöja min person idag, inte där ute, inte inför honom. Affekten jag upplevde i fredags, den som stärkte mig så, har ersatts med sorgsenhet. Vill inte längre besegra någon motståndare. Vi kunde ju vara vänner, han och jag, under andra omständigheter. För vi är alla underkastade omständigheter. Varför blev det såhär?

Samtidigt har jag inget val. Jag måste avsluta. Och målet ligger öppet.

Han pratade med en kund när jag kom in i affären. Vänligt och mjukt diskuterade de olika fiskedrag då jag närmade mig. Han tittade upp, såg på mig och log, lika serviceinriktat som gentemot kunden. Jag övervann snabbt min plötsliga impuls att också jag le och bara lägga posten på disken och önska honom en bra dag. För jag insåg att om jag inte fullföljde detta så fanns ingen väg framåt för mig. Så jag fullföljde; uttryckslöst och entonigt framförde jag mina inarbetade formuleringar och jag lät så fyrkantig, så ovillig till samspel. I halsen växte sig en klump och jag kände att jag skulle behöva gråta lite och sen  åka hem.
 Inför kunden med fiskedragen accepterade han de villkor jag framförde och tackade med en uppgiven huvudskakning för "vänligheten".

Ute på gatan igen känner jag ingen segerns sötma, bara tomhet. Att ha fel och säga ifrån är svårt. Men att ha rätt, det är så mycket värre.

Mailmans revansch

Jag ser honom inifrån porten redan, mannen som väntar på mig på gatan. Han vill tala med mig, det är uppenbart; annars skulle han inte stå där i regnet. Det är fredag och jag befinner mig alldeles i slutet av rundan, mina steg är lätta, sinnet likaså. Vad vill han prata med mig om? Är faktiskt genuint nyfiken, rentav förväntansfull. Känner mig urstark idag och länkad till alla personligheter jag bär inom mig. Han tror sig vänta på en brevbärare bara, men här kommer jag. Förvisso klädd i brevbärarens uniform, men det är bara mitt yttre, en fasad bland många. Närsomhelst kan jag byta skepnad, beroende på vilken slags situation jag hamnar i.

  Eller vilket slags motstånd jag behöver betvinga. Kort sagt: jag är redo.

Mannen är i min ålder, möjligen något yngre. Hans yttre skvallrar om en aktiv livsstil: brunbränd som efter en sommarhelg på sjön, tredagars skäggstubb, jeans och en pullover. Ser väl bra ut, enligt vissa mallar. Men det gör jag med, om än efter andra mallar. På gatan, i regnet, möts vi så. Två män med varsin lång resa bakom sig, varsitt liv som både tyngt och lyft oss; varsin berättelse. Så ser jag på människor omkring mig, även på denna. Men här och nu finns bara detta enda som han vill förmedla; ett missnöje med min insats som brevbärare. 

  Förra veckan stod jag inför en annan missnöjd kund, en äldre dam på Narvavägen, och blev oförtjänt anklagad. Med mössan i hand stod jag där och lät henne läxa upp mig. Detta får inte upprepas. Den här gången ska jag vara en annan, den här gången ska jag få min revansch.

Han kommer från fiskeaffären intill och har under en tid retat sig på att jag bara helt sonika lägger posten strax innanför dörren, och inte går in och lägger den på disken. Varje dag samma sak och nu har han helt enkelt fått nog. Har väl haft det på känn att han skulle stå här och vänta endera dagen nu. Men jag har hela tiden vilat tryggt i förvissningen om att jag gör rätt när jag lägger breven där jag lägger dem. Affären saknar brevinkast nämligen, och inte ska jag behöva vandra in i butiken med mitt ärende varje dag. Därtill saknas både tid och lust.

  Äntligen ska han få konfrontera mig och hans energi är uppdämd vrede. Rösten är något gäll, orden kommer snabbt: "Vad håller du på med egentligen?! Fattar du inte att du inte kan lägga posten där du lägger den, folk kan ju gå på den, eller jag menar folk HAR gått på den, trampat på den med smutsiga skor! Gå in med posten, lägg den på disken!" Jag tar av mig glasögonen, gnuggar mina ögon teatraliskt med tumme och pekfinger. Tittar sedan långsamt upp, möter hans blick, stadigt men samtidigt slött, avmätt. Jag säger inget. Står bara tyst som om jag vore inkännande, som att jag lät honom känna efter om han skulle behöva få ur sig ännu mer. Sedan tar jag på mig glasögonen igen och säger: "Nå. Ska vi titta på det här tillsammans? Visa mig vad du menar. Kanske kan vi komma fram till en lösning som passar oss båda?" Han tycks paff inför min oväntade attityd, lite som att luften går ur honom. Men han finner sig snabbt, säger: "Gärna för mig!"

Vid ingången ställer vi oss. Jag fortsätter med min förhöjda version av mig själv och talar mycket tydligt, nästan hårt: "Då ska vi se vad du FISKAR efter här." Han ignorerar min obehagliga ordvits och börjar återigen mala om breven vid dörren och hur enkelt det är för mig att bara gå in och lägga dem på disken. "Ser du den? Tre sekunder tar det för dig att gå dit och lämna dina brev."
  Jag kisar med ögonen när jag tittar in. "Aahh, långt därborta kan jag nog skönja något, är det en disk?", viskar jag inlevelsefullt. Sedan höjer jag åter min röst: "Säkert har du rätt i det, att det skulle ta mig tre sekunder att gå dit härifrån. Men betänk då även att jag måste gå tillbaka, vilket adderar ytterligare tre sekunder. Sex sekunder fram och tillbaka alltså. Den tiden har inte jag"
  "Du skämtar nu?"
  "Nej."

Läget känns låst. Han skakar på huvudet och säger: "Lägg posten på disken nästa gång." Så försvinner han in i sin fiskeaffär.

"Du tror att du har mig på kroken nu va?", ropar jag rakt ut i regnet. Vill inte erkänna mig besegrad, försöker locka ut honom igen. Och han kommer ut, vild i blicken.
  Jag hoppar upp på min elcykel, lägger in den högsta växeln och tänker att nu vänder jag mig inte om. Nu har jag fått min upprättelse. Men bara för idag. För på måndag kommer jag att stå där, med mössan i hand, vid hans disk.